Nu känner jag att jag är mamma

Att få barn är verkligen överväldigande. Det är så mycket som händer på en gång att man knappt hinner med. Nu är Alex 4 månader och först nu kan jag känna att vi landat ordentligt. Jag har ju väntat så länge på att få barn och när Alex kom frågade alla "hur känns det att vara mamma?" På den frågan kände jag att jag inte riktigt kunde svara. Vet inte om jag kan det idag heller. Det är det mest fantastiska underbara känsla som finns. När min son ligger och sover på mitt bröst, vaknar till och tittar upp på mig, och avfyrar ett leende innan han borrar in sig i min famn och somnar om gott igen, det finns inga ord för att beskriva vad man känner då. Kärlek. Tacksamhet. För att livet blev som jag önskade. Nu har jag verkligen ALLT!

För ett tag sedan satt jag och bläddrade i mammas almanackor. Hon skriver alltid upp lite om vad som hänt under dagen varje dag och har gjort det i många år. Då hittade vi detta som mamma skrivit "Pratade med Kriss idag. Hon bara gråter. Tror att hon aldrig ska få barn" Jag tyckte så synd om den flickan. Den flickan var jag. Är jag. Och nu tänker jag ofta på de som kämpar och lider med dem. Önskar att jag kunde göra nåt. Idag är en av mina trogna bloggläsare på VUL. Hoppas så på att de får se ett fint tickande litet hjärta. Ja, det är faktiskt det enda jag önskar mig just nu. Kom igen Halvan!!!

Jag pratar ofta om nästa barn. Jag pratar om det så naturligt. Som om det inte kommer bli några problem att få syskon. Sen slog det mig häromdagen att det kanske inte blir fler barn. Det tog oss fem år att få Alex, vad säger att det är så lätt att få syskon? Spelar ingen roll just nu. Alex är här och han är underbar och jag älskar honom så mycket så det värker i hjärtat.

Den vackraste stunden i livet var den när du kom...