Mina små gryn

Ruvardag 4 och jag är fortfarande öm i äggstockarna och magen. Hoppas att det är ett bra tecken, kände inte såhär mycket förra gången och då tog det sig ju som bekant inte. Magen är svullen så jag ser gravid ut, hoppas bara att jag är det också. Lillasyster kallar mina små embryon för "de små grynen". Sött namn ju!

Ååå jag vill så gärna att de små grynen ska fästa och bli mina små bebisar! Håll i er!! <3 <3

Hmm

Försökte läsa lite om chanserna på att lyckas när det är två embryon jämfört med ett och det verkar ju som att chanserna är större men även komplikationerna hos fostren och vid födseln (skulle inte läst om detta inser jag nu) I allafall, det står på många sidor att de återför ett embryo om det är högkvalitativt och två om de inte är så bra. De kan även återföra två om personen i fråga är lite äldre.
Varför fick jag då jag (28 år) tillbaka två högkvalitativa embryon??

Ruvardag 2

Sovmorgon idag. Sköönt! Det behövde jag verkligen för jag är så jädra trött. Alla spänningar börjar väl släppa. Och nya tar vid.
Att ruva är så otroligt stressigt. Man har ju ingen aning om huruvida de fäst, om en eller två fäst, hur ont det kommer göra när det inte går vägen, eller om de fäster och sen blir det missfall...Usch många jobbiga negativa tankar som jag inte borde ge plats åt men kan inte låta bli.
Hela tiden försöker jag känna efter tecken på att de finns där. Fast jag vet att det är för tidigt. Ligger helst på rygg så att de små inte ska ramla omkring därinne fast jag vet att det inte funkar så. Men jag är så otroligt rädd och vill inte riskera nåt.
Ruvardag två som sagt och jag är redan såhär nojig. Many days to come though.

FÄST FÄST OCH BLI VÅRA BEBISAR!

Två

Idag var vi på rmc igen för att sätta tillbaka embryon. Och denna gång ruvar jag inte på bara ett embryo utan TVÅ. Och läkaren var så himla gullig. Hon sa till embryona när hon fört in dem att de skulle stanna kvar nu och bli två små bebisar. Så det hoppas vi nu så innerligt!!
När vi fick frågan om två embryon så tvekade vi inte en sekund. Så snälla rara ni, fäst nu och väx och bli två fina små bebisar för jag vill så gärna bli er mamma och D er pappa!

Ruvartiden är nu här och då är det bara att vänta och hoppas och be om ett mirakel. Eller två rättare sagt :-)

Äggutplockningsdagen

Jävlar i min lilla låda vad det gjorde ont att plocka ut ägg den här gången! From the top:
Igår var det upp tiddigt och så iväg till rmc. Halv åtta var jag på plats och var så otroligt trött. Vi fick vänta cirka tre timmar innan det var vår tur men jag slumrade till och från så tiden gick rätt snabbt ändå. Smärtstillande, kanyl i armen och så på med vackra sjukhuskläderna. Sen var det vår tur. Har ömmat rätt fint i äggstockarna den här gången så jag kände på mig att det skulle göra ont. Förra gången gick ju rätt bra och hon gav inte så mycket smärtstillande då. Vågar inte ge mig så mycket eftersom jag är så liten i kroppen. Sen fram med den låååånga nålen och så var vi igång. Jag kved typ hela tiden och en gång ryckte jag till så förfärligt att läkaren hoppade högt :-) De sa att de såg på mina ögon att jag var "borta" och ropade på mig "hallå hör du oss" Ja jag hör er va faan men jag har fullt upp med att hantera SMÄRTA! Ojojoj hur ska jag klara att föda barn??
Sperman var finfin och de fick ut 20 ägg!! Gött! Hoppas bara att de är mogna och att många blir befruktade, sist blev det ju ICSI dvs de fick injicera sperman i ägget. Denna gång klarar de förhoppningsvis sig själva.
Imorrn ska vi tillbaks och sätta in embryo och sen börjar de ångestfyllda veckorna bestående av VÄNTAN då man slits mellan hopp och helvete.
NU ÄR DET FAAN MIN TUR!
Idag är det väldigt ömt, känns som att äggstockarna ska trilla ut och det gör ont när jag går. Förhoppningsvis känns det bättre imorgon!
Lucky number three <3

Pregnyl

Nu är det slut på nässprayande och spruttagande för denna gång (och förhoppningsvis för alltid).  Tog pregnyl-sprutan igår och den fick D hjälpa mig med. Jag larvade mig (som vanligt) och tvekade och höll på. Till slut stack jag in nålen och D tryckte på medan jag tryckte emot :-) Men men den blev tagen iallafall, sved som fasiken.
Idag ömmar det i magen och jag förbereder mig mentalt för morgondagen. Minns inte om det gjorde ont, eller ont gjorde det men hur ont kommer jag inte ihåg. Allt kommer väl tillbaks när jag väl ligger på plats klockan 7.30...

Tack alla ni som håller tummarna!! Det värmer oerhört!

Dags för äggutplock!

Igår var jag på rmc igen och tog blodprov (hon hittade ett så jävla bra kärl att jag inte ens kände när hon stack mig woohoo) och så ultraljud. Äggblåsorna hade vuxit till sig, mer på ena sidan än på andra men det såg ändå bra ut. På eftermiddagen ringde de och sa att det blir äggutplock på tisdag klockan 7.30. Jag känner mig inte så nervös men det hinner jag väl bli, det är ju ändå en jävligt lång nål de kör upp och punkterar äggstocken med...
Vaknade imorse med världens jävla huvudvärk och ont i äggstockarna. Jävla hormoner men snart är jag av med er och förhoppningsvis nya graviditetshormoner som jag kan klaga på :-)
Hoppas hoppas hoppas!

Blodprov och ultraljud

Det såg bra ut idag, äggblåsorna växer. Höjer dosen lite och så ska jag tillbaka för blodprov och vul på fredag igen. Förhoppningsvis blir det utplock nästa vecka...

Tänker på dig min fina motsats :-) <3

VUL och blodprov

Rmc imorgon igen. Blodprov och vul. Hoppas att allt ser bra ut så att det snart blir äggplock och insättning. Vill så gärna att det ska gå vägen nu för vet inte hur länge jag orkar hålla på med alla sprayer, sprutor och hormoner hit och dit.. De påverkar mig mer än vad jag trodde. I kombination med alla tankar. Försöker att vara stark och dölja alla känslor men ibland vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller skrika.
Jaja, håll tummarna klockan 8.00 imorgon bitti!!

Ofrivilligt barnlös

Idag var det motigt att ta sprutan, satt och tvekade och sen stack jag mig lite och det började svida som faan. Tvekade och peppade, tvekade och peppade. Till slut stack jag mig. Det blir inte lättare. Jag trodde det men upptäckte idag att det fortfarande är jobbigt, ibland går det lättare och ibland inte - men det är jobbigt varje gång.
Lagom till helgen så har jag blivit sjuk också. Kände mig lite hängig redan imorse och sen jag kom hem har jag bara legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Har försökt få D:s sympati men den gubben gick inte.
Såg "Drömmen om ett barn" igår och tyckte att det var mycket bättre än "Barn till varje pris" eftersom jag unde identifiera mig med personerna i serien. Tyckte synd om personerna som gick igenom massa jobbigt och stortjöt när det slog mig att jag är en av dessa. Ofrivilligt barnlös. Jag hatar det ordet. Jag hatar att vara barnlös. Och det finns inget jag kan göra. Bara vänta. Och hoppas. Och vänta lite mer. Mitt liv försvinner medan jag väntar. Jag lever inte - jag bara väntar. Orkar inte träffa nån, har inte tid, lust eller ork - för jag väntar. Och så får jag dåligt samvete.
Men får inte glömma:
"Det är i motvind som en drake reser sig..."

Sprutor

Det gick bra idag. Blodprovet gjorde ont (jag är extremt pipplig) och ultraljudet såg bra ut. På eftermiddagen ringde de och sa att jag skulle börja med sprutorna så tog första för en stund sen. Det gick förvånansvärt bra. D peppade med lite hejjaramsor och sen stack jag. Ja alltså jag stack ingenstans utan jag stack mig :-) Detta börjar bli en del av vardagen, en del av livet, och jag vet inte hur jag ska känna inför det.
Men nu måste jag peppa för nu ska det faan gå vägen!!!

Å tack till er som kommenterar och peppar mig - trots att jag inte känner er så blir jag så otroligt glad och varm i hjärtat av ert fina stöd! Vilka mammor ni kommer att bli!!

KRAM OCH STYRKA TILL ER!

Blodprov och ultraljud

Blodprov och ultraljud imorgon för att se hur nedregleringen ter sig. Inga konstigheter. Förhoppningsvis.

I miss you even though we never met

Rädslan

Jag läser många IVF-bloggar och det verkar som om det är väldigt många som ska göra sitt sista IVF-försök och sen rikta in sig på att adoptera. eller förresten, de riktar redan nu in sig på att adoptera samtidigt som de gör ett sista försök och jag känner att jag är så långt därifrån. Jag är rädd. Livrädd rättare sagt för att inte kunna få egna barn.
Jag har alltid varit inne på att vi ska adoptera om vi inte kan få biologiska barn och det har inte känns läskigt. Men nu gör det det. Det känns oerhört jobbigt och och ledsamt.. Är detta nåt ni alla känt, ni som nu bestämt er för att adoptera? Är det en fas man måste gå igenom? Ett erkännande för sig själv???