Amma.
Innan jag fick barn så drömde jag bokstavligt talat om att amma. Ofta. Jag längtade. Var rädd att jag aldrig skulle få något barn att amma.
Sen kom han. Och jag la honom till bröstet och han ammades. Trodde jag! Att amma var tydligen en konst och varken jag eller Alex visste hur man skulle göra. Första natten hemma satt jag och tryckte ut små små droppar på sked och gav honom för han kunde inte ta bröstet och jag visste inte vad jag skulle göra. Jag visste bara att han behövde få i sig näring på nåt sätt. Jag grät när jag pratade med barnmorskor som bara sa "amma amma amma". Jag satt där och grät och försökte trycka in min bröstvårta i hans lilla mun. Ville så gärna amma. Precis så som jag hade drömt om.
Till slut tog han bröstet och vi ammade som om vi aldrig gjort annat. Och det är det bästa jag någonsin gjort. Det är en kärlek mellan min son och mig.
Jag tänkte i början att jag skulle amma ett halvår och sen trappa ner. Sen ändrade jag mig och tänkte "jag ammar i nio månader". "Okej jag ammar tills han fyller ett men sen är det bra".
Han har fyllt ett nu. Vi ammar fortfarande på kvällar och nätter. Och ibland på dagen. Jag vill inte sluta. Det gör ont i mitt hjärta att tänka att någon gång ska vara den sista gången som jag ammar mitt barn. Kanske sista gången jag någonsin ammar.
Det verkar inte vara så många mammor som ammar sina barn idag och de som gör det ammar mest bara de 6 månader som rekommenderas. Varför lägger jag ingen vikt vid då jag inte bryr mig om det. Men det känns som om jag nästan är den enda som ammar sin ettåring. På BVC sa min sköterska att det inte är ovanligt att amma en ettåring och att det är bra då modersmjölken innehåller bra näring och hjälper immunförsvaret. Det kändes skönt att höra.
Vad jag ville komma till var att sluta. Det är ju dags nån gång för jag har verkligen inte tänkt att amma tills han kommer i målbrottet ;-)
För alla verkar det vara så lätt. De bara slutar. Barnet vill inte ha bröstet. Eller så vill man inte amma mer.
Är det ingen som känner sorg? Som, liksom jag, tycker att det är bland det sorgligaste som finns?
Jag satt och fugrät i flera dagar efter jag slutat amma min första som (har 2) Men för oss var det inte jag som bestämde. Vår amning var lite krånglig hela tiden, det var fantastiskt och härligt men vissa stunder på dagen oxå en kamp. En kamp om viktippgång, mot kräkningar och allt möjligt. Han fick lite ersättning varje dag eftersom hans vikt inte gick upp som den skulle. Och jag ville så gärna amma. För mig var det värt kampen. Men när vi sedan började med smakisar så blev det för mycket för honom. Bröst? Flaska? Sked? Lixom.. Han blev ännu krångligare och ville lixom inte. Vid 6 månader fanns inget intresse att ha bröstet längre. Och jag grät! Kände en sådan otrolig sorg i det faktum att jag aldrig skulle amma HONOM igen. Att han lixom skulle klara sig utan att jag stod för maten. Och intimiteten i amningen var något jag tyckte var värst att mista. Jag var alltid den som gav välling på kvällen, i amningsposition så jag iaf fick lite av närheten.
SvaraRaderaVad jag vill säga med detta är att jag tror att många sörjer amningen, när den än avslutas. Och det är ett svårt steg att ta. Jag tror att många ammar längre än 6 månader och men lite "bakom stängda dörrar" då det är lite "tabu" att amma "större barn".
Lycka till med allt och grattis i efterskott till lilla 1 åringen! Kram
Tack för ditt svar! Jag har full förståelse för de som inte kan amma, vet hur det kändes i början när jag inte lyckades.
SvaraRaderaAtt amningen krånglar på ett eller annat sätt är det värsta som finns när man så gärna vill!!
Du är inte ensam med din sorg. Jag känner igen känslan du beskriver fast vi inte är vid slutet än. Arvid ammar fortfarande enligt behov, ingen nedtrappning än, men jag känner att tiden kommer och det gör ont redan nu. Om jag inte ville ha ett till barn eller om jag inte vore 39 utan yngre, skulle jag fortsätta amma längre än jag ska göra nu. Men den biologiska klockan tickar och jag är rädd att vänta längre. Men samtidigt är jag rädd även att sluta amma, jag är rädd för dagen när jag ska amma honom för sista gången. Kanske det blir sista för evigt för att det inte blir fler barn.
SvaraRaderaJag älskar att amma. Vi kämpade med amning i 6 månader (!), pga den överskottet av mjölk och starka utdrivningsreflexen jag hade. Det tog så lång tid tills den började verkligen fungera. Och jag är så oerhört glad att jag får amma honom. Det är något så underbart!! Det är något som jag alltid har drömt om, precis som du. Han hade inget problem med att amma, när de la honom på mitt bröst för första gången tog han bröstet på en gång och ammade som om han alltid hade gjort det. Det var så underbart, den känslan går inte att beskriva och den stunden kommer jag aldrig glömma. Jag minns att både jag och sjuksköterskorna som stod där på neonatalen fick tårar i ögonen och sa att de har aldrig sett sånt. En liten plutt med cpap i näsan och kan amma på en gång.
Jag vill inte sluta med amning, men tiden närmar sig för oss också. Så jag vet hur det känns för dig nu! Jag kan bara känna med dig och önskar att slutet blir så "smärtfritt" som möjligt för er.
Många kramar!!!
Tack snälla för ditt svar! Ja visst är det underbart!!
SvaraRaderaNej jag har inte tänkt att sluta just nu.. Vill amma lite längre men nu börjar jag TÄNKA på slutet och det gör så ont i mitt hjärta...
Kramar till dig och Arvid
Sitter i skrivande stund och googlar på vemod och sorg av att sluta amma och hamnade därför här. Jag känner redan ångest av bara tanken att sluta och då är min son bara 4 månader. Planen var att amma i 6 månader men nu vill jag fortsätta tills sonen vill sluta. Tycker det är jättetråkigt att man inte kan helamma längre än 6 månader..
SvaraRaderaTyvärr har jag ingen att dela det här med då mina vänners barn flaskmatas och de som ammar tycker det bara är jobbigt..
Jag tänkte precis som du, att jag bara skulle amma kanske ett halvår eller så. Inte visste jag att det skulle vara det mest underbara jag varit med om!! Alex är nu 13 månader och jag ammar någon gång eller två på dagen, på kvällen och om han vaknar till på natten. Det är en stor trygghet för Alex och han är en väldigt harmonisk liten kille!
SvaraRaderaJag vill aldrig sluta amma. Men det måste jag. Och det gör för jävla ont att tänka på.
Glöm inte att njuta och oroa dig inte för mycket över vad som komma skall. Du kan amma länge till. Njut njut njut :-)