Lyckligare än nu blir jag inte

Ända sedan Alex kom har jag haft stunder då jag då jag nästan fått som ångest. De kom när Alex var en bebis och jag satt och ammade. Sedan kom de alltmer. Till slut förstod jag att de var lycka. En sån där lycka då det känns som om hela bröstet ska spricka och man bara vill skrika rakt ut och hopppa och springa fort och.. ja ni vet! Glädjerus kallas det ju!

I söndags dukade jag och Alex fram frukost i vardagsrummet, satte på en "brasa" på tv:n. Med julmusik! Och så väckte vi pappa Danne! Där satt vi och myste tillsammans och jag tittade på mina fina pojkar och sa "Lyckligare än nu blir jag inte". Det var en underbar känsla

Och så tänker jag på pojken som blev ihjälslagen i Ljungsbro. På hans mamma. På alla mammor som förlorat sina barn.  Och så vill jag bara gråta. Och hata! Hata alla som förstör och jag önskar dem inget annat än ondska och död!!

Var rädda om varandra och älska varandra.
Man måste inte svälja ilskan. Man måste inte kasta den på någon. Man kan släppa den!

 Mys på högsta nivå. Ååå längtar till jul!! :-)

Alex bästa just nu; att hjälpa pappa borra och montera saker. Han är sååå stolt när han får hjälpa till och pappa berömmer honom <3