Så här började bloggen:
"Skapade mig en blogg för att kunna få stöd från er andra mammor utan barn. Läser många bloggar för det är så skönt att få stöd och inse att det finns fler som längtar så oerhört efter ett litet knyte.
Jag har alltid älskat barn, varav mitt val av yrke som förskollärare, men har alltid känt en oro över att kanske inte kunna få barn. En känsla som legat och gnagt, som kanske de flesta kvinnor har? För fyra år sedan bestämde vi oss, jag och D, att det var dags att göra vår familj större. Men mensen fortsatte att komma och oron blev större och större. Vi tog kontakt med rmc i linköping och hoppades att det skulle lösa sig fort. Inga förklaringar till barnlösheten hittades och vi fick hormonstöd med mera. Inget hjälpte. Sommaren 2010 hade jag lyckats bli gravid utan hjälp från rmc men det slutade med ett utomkved. Vi började med IVF, eller rättare sagt ICSI, men det gick inte vägen. Två embryon frös vi ner och nu ruvar jag på ett av dem och hoppas allt vad jag kan.
Som sagt, ruvardag 8, och jag letar hela tiden efter tecken. Är jag mer trött? Hungrig? Mår jag lite illa? Känner jag mig yrslig? Klämmer på brösten för att känna om det ömmar...Ni vet va? Känner igen er? Vill bara att testdagen ska vara här, ska testa 9:e juni. Hoppas hoppas hoppas..."
Det blev ju inget plus på stickan den gången och inte på länge efter det heller . Men jag kämpade vidare och gav inte upp, även om jag gjorde det mentalt många gånger... If your´e going through hell, keep going. Och det gjorde jag.
Och när jag väl kommit igenom så fick sagan ett väldigt vackert slut:
Ååååh tårögd syster/moster här! Älskar dig och din fina son <3 ni är värda allt det bästa!
SvaraRaderaOch för övrigt så borde ni ta ett kort varje år på samma ställe vid Vadstena, det vore ju häftigt :)
Tack för att du fanns vid min sida och kämpade med mig och tog emot mig varje gång jag föll <3
RaderaDu är den finaste syster och moster man kan ha <3
Absolut kort i Vadstena varje år. Ny tradition :-)
Usch ja, jättejobbigt att läsa gamla inlägg, jag har bara orkat läsa några få ännu. Man blir stark av att gå igenom det vi gått igenom, åtminstone när vi fått den fantastiska möjligheten att slutligen bli mammor. Fortfarande kan jag förundras över att vi lyckades, att jag fick vara gravid och föda en underbar liten unge, att vi får vakna med honom varje dag och se hans tandlösa jätteleende! Tacksamhet, det är vad jag känner ofta ofta. Önskar bara att alla ska få lyckas, alla som kämpar så där ute!
SvaraRaderaKramar till dig!