Tomhet

Just nu känner jag mest tomhet. Besvikelse. Men jag gråter inte mer.
Det känns verkligen som om mattan drogs undan för mina fötter. Jag tog sommar och njöt av den, hoppfull inför hösten då lilla embryot skulle återföras och förhoppningsvis bli min bebis. Jag var så hoppfull. Nästan säker. Tredje gången gillt. Var på kräftskiva i lördags och tog en nubbe med tanken att det här blir min sista på ett tag. Så säker var jag. Glad att jag skulle slippa få spendera ännu en jul utan att vara gravid. Så. jävla. säker. var. jag.
D ringde mig från jobbet och sa att han hade jobbiga nyheter. Min tanke var att det var något med jobbet eller så. När han berättade att embryot inte klarade upptiningen så blev jag så överrumplad för jag hade inte haft en tanke på att det faktiskt kunna hända. Inte denna gång. Den här gången var det ju min tur!
Så nu sitter jag här och känner mig tom. Vet inte riktigt vad jag har att vara ledsen för. Jag har ju inte fått missfall eller så. Jag har blivit överrumplad. Kan man vara ledsen för det?

:-)

Imorse kissade jag på äggstickan som vanligt och blev megaglad när där var en glad gubbe. Fick sen på jobbet en kram om hopp men också en tillsägelse om att inte sväva iväg för långt nu - behövdes då jag har en tendens att ta ut saker och ting i förskott - det är ju trots allt bara en ägglossning och ingen bebis!
Ringde rmc som sa att vi var välkomna på måndag för återläggning och sen börjar ruvartiden. Den värsta perioden enligt mig då man ständigt slungas mellan hopp och förtvivlan. Men that´s life!