Välkommen hem

Fick ett tips om en fin sång att ha på dop, "Välkommen hem" av Sonja Aldén, och den är verkligen fin och passar så bra. Tårarna rann när jag lyssnade på den.. Tyvärr känner jag ju ingen som kan sjunga vackert och Sonja är väl lite svår att få tag på... Syster? Vad sägs om att dra av en liten låt i kyrkan?? :-)
Iallafall den är väldigt vacker:

Välkommen, välkommen hit till vår jord
För glädjen du skänker oss finns inga ord
Det vackraste barnet som sett våran nord
Välkommen, välkommen hit

Välkommen, välkommen älskade vän
Oändlig var längtan tills du fick ditt hem
Ditt skratt är som solen, och gråten som ett regn
Välkommen, välkommen hem

Det händer ibland att tanken står still
Försök förstå ett under som just nu
Och det händer ibland att det blir som man vill
För ingen så underbar som du

Välkommen, välkommen hit till vår jord
För glädjen du skänker oss finns inga ord
Det vackraste barnet som sett våran nord
Välkommen, välkommen hit

Välkommen, välkommen älskade vän
Oändlig var längtan tills du fick ditt hem
Ditt skratt är som solen, och gråten som ett regn
Välkommen, välkommen hem

Välkommen, välkommen hem

Till Marielle

Marielle, jag har kommenterat dina inlägg ett antal gånger men de kommer inte fram? Har försökt både från min iphone och från datorn...
Hur som haver: er dotter är gudomligt söt :-)

Håll tummarna!

Idag ska ett litet embryo återföras till sin mamma och jag hoppas så att det ska lyckas denna gång. De är så värda det här barnet! Därför vill jag uppmana alla att hålla tummarna för JQ idag och så sparkar vi skiten ur ofrivillig barnlöshet!! Mina tankar är hos dig och nu bara ska det lyckas!!!
Hejja Hejja!

Alexanders kusin - Milo-bus!

Milo är 18 månader. Man kan dock tro att han är äldre. Oj vad han styr och ställer med det mesta. Han älskar hundarna och han älskar sin lillkusin. Milo är väldigt bestämd, och har varit det sen han föddes. Och så är han så otroligt söt så det är svårt att säga ifrån kan jag lova :-) När man säger ifrån så tittar han på en med sina underbart blåa ögon och så ler han ett leende som säger "kom igen nu, det där var väl inte så farligt". Oj vad moster har svårt att hålla sig för skratt då!! 
Här kommer lite  bilder på underbara Milo <3

 Milo och morfar ser på Bamse

 Milo tar med kusinen på en promenad

 Trädgårdsmästaren

Puss kusinen <3

Livet med Alexander

Jag är dålig på att uppdatera bloggen just nu, det är inte så att jag inte hinner, jag bara har något viktigare att göra nu. till exempel att sitta och titta på min son flera timmar i sträck :-)

Han är en sån nöjd liten pojke. Och jag kan inte vara lyckligare <3
Vi har redan funnit rutiner. Inte så att jag infört dem utan de bara finns där. Han balanserar sitt dygn fint.
Han vaknar vid 9-10 på morgonen och då äter han frukost. Sedan sitter han med oss vid bordet när vi äter frukost (jag lyckades ju övertala hans pappa om att en tripp-trapp stol med new born baby set på var livsviktigt), på förmiddagen kan Alex vara vaken 2-3 timmar i sträck. Sedan får han ny blöja och så klär vi på honom och så äter han igen. Efter det brukar han sussa gött! Sedan fortlöper dagen då han äter, sover, är vaken lite osv. Han är alltid glad. Skriker aldrig. Han vet att om han vill att mamma ska komma så ropar han "wä" en gång och då kommer hans mamma. Kommer hon inte ropar han "wä wä" lite högre för att säkerställa att mamma kommer, man vill ju veta att mamma är i närheten liksom. Han ler ofta för sig själv, som om han vet en hemlighet. När jag matat honom och myser med honom i famnen kan man se det där leendet, ett leende av absolut nöjdhet. Då värker det i mammans hjärta av obeskrivlig kärlek. På kvällen äter han vid 21-22 tiden och sedan vaknar han en gång på natten och vill ha mat och ny blöja och sedan vaknar han ibland vid 6 tiden och vill ha en slurk till.
Han bajsar sällan, typ en gång i veckan vilket gör att han blir gasig och kan få ont i magen . Då kan han bli lite ledsen, mest gnyr han då och vill att mamma ska bära och massera lite. Det gör ont i mammas hjärta när han har ont i magen. Man känner sig totalt maktlös då och det är den värsta känslan ever. En gång skrek han för att han hade så ont. Då trodde jag att mitt hjärta skulle explodera. Tänker på dem som har barn som skriker ofta, av till exempel kolik. Usch vad det måste skära i hjärtat.

Som mamma blir man väldigt känslig. Faror har aldrig varit så påtagliga. Jag är rädd att något ska ta honom ifrån mig hela tiden. Häromdagen lyssnade jag på fina låtar man kan ha på dopet och jag grät. Oj vad jag grät. Jag satt där med min fina son i famnen och grät för att jag älskar honom så mycket. Han tittade på mig med sina stora ögon och jag kunde inte sluta gråta. Och så tänkte jag på alla som kämpar. Som kämpar och kämpar för att få en liten guldklimp i sin famn. Och då grät jag ännu mer. Jag hatar ofrivillig barnlöshet. Jag hatar tanken på att massa människor gråter för att de misslyckas, är rädda för att de aldrig ska kunna få barn. Usch vad jag minns den rädslan väl. Jag tänker på er som fortfarande kämpar. Jag tänker på er för jag minns och kommer aldrig att glömma den smärtan.

 Alex i sin tripp trapp stol med new born baby set :-)

 Han sover nästan alltid med armarna upp, absolut trygg!

 Nellie och lillhusse :-)

NÖJD! <3

Den vackraste stunden i livet var den när du kom

Kärleken är obeskrivlig <3

Förlossningshistoria

När man precis har fött minns man hela förlossningen så väl men jag känner att jag redan nu håller på att glömma vissa saker. Så här kommer min förlossningshistoria, om inte för er skull så för min ;-)

På fredag morgon gick slemproppen. Jag hade under hela dagen som rosa flytningar. Även lite molvärk i magen. På kvällen började jag få ont i magen och vid 23 tiden började jag få svaga värkar. Värkarna steg sedan och blev starkare och starkare och pågick under hela natten med cirka 5 minuters mellanrum. Jag sov fem minuter, vaknade av smärta, gick på toaletten och sen la jag ig igen, sov 5 minuter, vaknade av värkar osv osv. Framåt 4 tiden kanske så vaknade jag av värkar som gjorde väldigt ont och då gick jag upp och vankade omkring tills de släppte. Till slut kunde jag inte ens ligga ner för då gjorde det så extremt ont så jag satt upp i sängen och sov. Sov några minuter och så en värk på det. Vid 7 tiden ringde jag till förlossningen men de sa att jag skulle ta en varm dusch och panodil. "Jag har tagit panodil men det hjälper inte" sa jag. "Hur många?" frågade tanten. "En" sa jag och fick då ett tjurigt svar om att en räcker minsann inte , vuxna ska ta två. Tog två panodil men det hjälpte inte ett skvatt. Tog en varm dusch, hjälpte icke. Vid 10 tiden gjorde det så ont så ringde igen. Då ville de veta hur länge värkarna höll i sig och mitt i all smärta så är det inte så lätt att veta. "Kanske 10-15 sekunder" svarade jag. Nä det är alldeles för kort tid, de ska hålla i minst en minut sa de då. Medan jag pratade med hon på förlossningen fick jag en värk. Jag kunde dock ändå prata och då sa hon att det inte var riktiga värkar för när man hade riktiga värkar då kan man inte prata utan måste enbart fokusera på värken. Ringde mamma och Emma som sa att jag skulle ringa igen och kräva att få komma in. Så det gjorde jag och efter att ha sagt att jag var extra orolig och att vi gjort IVF så sa hon att jag kunde få komma upp klockan 13 för kontroll om jag var så orolig. "Ät lunch innan du kommer" avslutade hon med. Bad sedan Danne att ta tiden på värkarna och de höll visst i sig cirka 1 och 1/2 minut varje gång, inte 10-15 sekunder som jag trott...
Värkarna blev värre och värre och snabbt rafsade vi ihop allt vi skulle ha med oss mellan mina värkar. Vi kom upp till förlossningen strax innan 13.

Fick ett rum och på med ctg för att kolla lillkillens hjärtslag samt värkarna. En riktigt tjurig tant som tog emot oss, säkert henne jag pratat med på telefon. Hon satte en kanyl i min hand. Mitt i allt fick jag en värk. "Nu får jag en värk" sa jag och försökte dra åt mig min hand. Men hon släppte inte så då sa jag argt "Släpp jag har ju en värk!" och så drog jag hårt åt mig handen. Va faan liksom. Sedan kom barnmorskan vi skulle ha in, Maria. Jättetrevlig och jag blev direkt lugn. Danne säger att det märks extremt tydligt på mig vad jag tycker om folk och han såg på en gång att Maria föll mig i smaken. Hon undersökte mig och jag var då öppen 8 cm. Hade alltså gjort allt värkarbete hemma! Efter en timme var jag öppen 10. Maria fick dock lämna då en annan födde samtidigt men då kom barnmorskan Inger och så hjälpte undersköterskan Sofia till. Även de jättebra!
Danne var ett fantastiskt stöd som höll handen och fläktade mig när jag blev varm. Lustgasen var oxå ett fantastiskt stöd :-) Danne hade sagt innan att han ville testa men nu när jag frågade sa han "Nej, jag vill vara fokuserad!".
Inger satte en kateter och tömde urinblåsan, aj aj vad obehagligt. Sedan behövde jag krysta. Då var klockan 15.11. "Det känns som om jag ska bajsa på mig" vrålade jag för så känns det verkligen. Inger villa ha mig att lägga mig på sidan. "Nej det går inte, jag orkar inte vända mig" sa jag. "joho då" sa Inger, "jag är lika envis som du" och med hjälp av alla vände jag mig. Sedan krystade jag. Och jag är så imponerad av mig själv och de krafter jag hade. Det trodde jag aldrig, jag som alltid trott att jag är känslig för smärta men inte då. Lustgasen var en stor hjälp kan jag säga, underbart :-) Krystade, krystade ännu en gång när Inger sa"liiite till" och så krystade jag ytterligare en gång. Sedan släppte värken så då vilade jag. Efter några krystningar syntes huvudet. "Har han hår??" frågade jag. "Ja lite" sa de och jag bad då Danne att se efter. Han tittade och jag såg hur fantastiskt han tyckte att det var att vår son verkligen var på väg. Sedan bytte jag ställning igen och upp med benen i gynställning. Krystade och ut kom vår son. Det kändes som en hal fisk som slipprade ut :-) Klockan var då 15.41. Han skrek. Och så känslan när han lades på mitt bröst...obeskrivligt...svårt att förstå att han verkligen var här.. att han var vår...
Han fick en liten mössa på huvudet och efter en stund fick Danne klippa navelsträngen.
Nu kom Maria tillbaka och nu  väntade vi på att moderkakan skulle komma ut men den kom inte. Inger och Maria tryckte på magen och försökte få den att lossna men det ville den inte. Fick något dropp som skulle hjälpa. Efter ett tag fick ta ringa på en läkare som skulle försöka dra loss den. Annars skulle de bli tvungna att söva mig och ta bort den. Jag som varit så rädd att behöva lämna min son direkt efter födseln kände inte alls så. Jag var bara så glad att han var ute och nu låg han på sin pappas bröst och myste. Läkaren kom, Kristina hette hon. Sedan höjde de dosen lustgas och så frågade hon om den hade börjat verka "kanske" sa jag och men då skrattade hon "näe det har den inte då, du ska känna som att du är så berusad att du inte bryr dig om nåt". Andades in mer lustgas och så gravade jag och sa" Nu bryr jag mig inte om nåt!" Då tryckte de på magen och läkaren drog som faan och ut kom moderkakan!! Hade inte spruckit nåt utanpå men fick några inre bristningar som skulle sys. Först skulle Maria spruta på lite bedövningsmedel. "Gör det ont?" frågade jag. "Ja" sa hon, det sider som eld en stund". Och det gjorde det aaaajjjjjjjjjj. På med lustgasen igen och så sydde Maria. Sofia tyckte att jag var lite väl kärvänlig med lustgasen och frågade "Men gör det ont nu?" "Näe" sa jag "nu tar jag den bara för skojs skull!". När Maria skulle sy på andra sidan glömde hon säga till så jag skrek i högan sky. "Oj på med lustgasen!" sa hon, "förlåt jag glömde säga till!"
Förlorade nästan 1 liter blod, 800 närmare bestämt. Efter ett tag fick jag gå och kissa och det gick bra, trodde att det skulle göra jätteont men det gjorde det inte, sved men inte alls så farligt som jag trott. Sedan fick vi lämna förlossningen för att få ett rum på bb.

Väl där tog jag en dusch och tog på mina kläder. Sedan ringde jag mamma och pappa, syrran och brorsan. Danne ringde sina föräldrar och sen messade vi bilder på lillkillen till familjen. Sedan la vi oss i sängen alla tre och bara myste. Vi var föräldrar. Pojken vår son. Svårt att ta in och förstå. Lycklig som få <3

Dagen efter fick jag prova att amma. Lite knöligt men det gick. Läkaren undersökte Alex och vid 10-tiden på fm valde vi att åka hem. Dags att påbörja livet som en familj.

Ja, detta var dagarna när två blev tre... När fem års längtan var över... När Alexander kom till oss <3

Myser och umgås

Här hemma myser vi mest hela tiden :-) Dagarna rullar på snabbt och det känns som om Alex redan vuxit massor. Det är väl som alla säger, att man ska passa på och njuta av bebistiden för de växer upp så fort! Och visst är det så, kusin Milo känns helt plötsligt väldigt stor och han är snart 18 månader bara!! Minns knappt att han varit en liten skrutt <3
Det blir mycket besök nu. Idag har faster och kusinerna varit här på fm och på em kom kollegorna på besök. Såå underbart att träffa dem, nästan så man saknar jobbet, men bara nästan :-)Imorrn ska vi till Bvc och på torsdag kommer en kompis och myser. Förra veckan hade vi oxå besök så till helgen blir det nog mest mys med min lilla familj <3

Nu är vår son 2 veckor!

Idag blir vår lilla kille 2 veckor! Känns som om han alltid funnits hos oss. Han har ju i och för sig funnits i våra hjärtan under en väldigt låång tid <3 Hinner inte riktigt med bloggen känner jag, har fullt upp med att gosa med min lilla fina samt träffa folk som vill se lilla Alexander. Så just nu bara njuter jag av livet och min kille som är den snällaste lilla bebis jag träffat. Han är så nöjd hela tiden, amningen funkar nu så jag helammar som jag ville, han sover gott om natten och ligger och ler mkt för sig själv. En glad och nöjd kille helt enkelt och två lyckliga föräldrar <3  

Jag är mamma!

Dagarna rullar på fort när man har en liten kille att ta hand om. Livet fortsätter som förut men ändå inte. Helt plötsligt är vi föräldrar. Mamma och pappa. Man gör saker som är vanliga som man förundras över på nåt vis. "Jaha här sitter vi och äter donken-mat... med en bebis bredvid" Och så förundras man över det... Vi ser på film... med en bebis bredvid! Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta inser jag...men det är väl att allt fortfarande känns så overkligt. "Hur känns det att vara mamma?" frågar folk och jag kommer då på mig själv med att tänka "just ja jag är mamma" Min högsta önskan gick till slut i uppfyllelse <3

Igår hade lille Alex magknip. Han grät, tog i och fes och så grät han lite till. Jag kände mig totalt maktlös. Ville så gärna hjälpa men visste inte hur. Jag ammade, vaggade, höll honom på hundra olika sätt, masserade magen, ammade igen och  pratade lugnande  med honom. Han lugnade sig stundtals men sen grät han igen. Aj vad det gjorde ont i hjärtat!!Vi halv elva somnade han äntligen och sov sedan länge och väl. Idag har han varit en glad och nöjd pojke igen! Jag inser att jag är en hönsmamma som ballar ur så fort min son gråter lite...Hur ska detta sluta??

Här kommer lite bilder på min underbara lilla fina son <3

Alexander 1 vecka

Idag är det en vecka sedan Alexander äntligen kom till oss. Det har varit en underbar vecka som har gått enormt snabbt med mycket känslor.
Direkt efter förlossningen och några dagar därefter gick jag på som en speedad duracellkanin. Jag städade och fejjade härhemma, shoppade saker till lillkillen, gick promenader och höll igång. Däremellan for vi till bb fram och tillbaka var och varannan dag för att väga lillkillen och kolla gulheten. Mitt i allt kämpade jag med amningen och brottades med mitt dåliga samvete över att inte kunna amma samtidigt som alla barnmorskor sa olika och kvar satt jag med dåligt samvete ochkände mig som en urusel mamma. Häromdagen kraschlandade jag. Då grät jag efter att ha blivit bannad av ännu en barnmorska. Sen blev jag så otroligt trött och satt mest och glodde på min son hela dagen. Danne var kanon och skötte allt runtomkring. Och så plötsligt händer det. Amningen funkar!! Jag la all press åt sidan, era stöttande kommentarer var en stor hjälp, och så har jag nu kunat helamma min son i två dagar. Det är som om vi inte gjort annat. Och det känns så underbart.
Men så igår fick lillkillen ont i magen. Fiser massa. Syrran, som den ängel hon är, fixade fram semper magdroppar och så bajsade han till slut och kunde sova gott om natten. Idag har han gasig i mage igen och är gnällig. Då gör det så ont i mig. Känner mig helt maktlös. Förhoppningsvis släpper det snart...

Amma amma amma annars är du ingen bra mamma?

Nu är man alltså mamma till en underbar liten kille och han är världens snällaste lilla bebis. Vi bara myser och njuter av att vi har honom i våra liv. Så fantastiskt och vilket privilegium <3

Jag har verkligen längtat efter denna stund och jag har längtat efter att få amma mitt barn. Har varit en återkommande dröm hos mig, att jag sitter och ammar och att det är så mysigt. Men verkligheten var inte lika lätt.
Ammade på bb innan vi åkte hem och det gick bra. Sen ammade jag hemma två gånger och det gick också ganska bra, han åt dock inte så länge. Men under kvällen och natten lyckades jag inte få honom att ta bröstet och han sov knappt och var hungrig. Jag var stressad.
Dagen efter fick vi en tid på bb och åkte dit. Då var lillkillen väldigt slö, sov och skrek enbart med en liten liten hes stämma. han hade gått ner massa i vikt. Väl där fick jag pröva att amma men det gick inte så barnmorskan hämtade en pump och så pumpade vi ur honom och gav med kopp. Direkt piggade han på sig. Fick hyra en elektrisk pump med hem och så sa de att vi skulle köpa tillägg och sen mata honom var tredje timme. Detta gjorde vi och Alexander var såå nöjd med livet, sov bra, var vaken bra och nöjd hela tiden. Detta gjorde att jag kunde slappna av och så lyckades jag amma några kortare stunder.
Igår var vi uppe igen och då hade han gått upp jättebra och en annan barnmorska sa åt oss att fortsätta som vanligt, nu kunde jag till och med ta bort tillägget och bara pumpa. Men brösten stimuleras så jädra mycket när jag pumpar så ger tillägg på natten och ammar på dagen. Idag har det gått jättebra att amma honom och det har varit långa mysiga stunder.
Ringde bb idag för jag hade flimmer för ögonen och dubbelssende. Fick då prata med en ny barnmorska som ifrågasatte varför vi gett  tillägg, "varför sa de så" "du ska amma" "man ska inte pumpa" "man ska inte ge tillägg" malde hon på.
När vi lagt på luren brast det för mig och jag grät och grät. Satt där med min fina son i famnen, han som nu är så nöjd, och kände mig som en hemsk mamma med tårar som bara forsade. Varför vill de trycka ner en? Varför säger barnmorskorna olika?

Ringde min mamma och grät i panik men hon lugnade och sa åt mig att lyssna på mig själv. Det vet jag egentligen men man tror ju att man ska få hjälp av barnmorkorna när man har det kämpigt, inte en utskällning. Och borde inte barnmorskorna säga någorlunda samma? Eller ska deras personliga åsikt spela in i jobbet. Usch så jävla oproffisionellt!!

Jag önskade att ammningen skulle kommit naturligt, att han ätit från mitt bröst och varit glad. Men så blev det inte. Är jag en dålig mamma då? För att jag matar mitt barn med tillägg så att han ska slippa vara hungrig? Som pumpar trots att det värker i brösten, så att min son inte ska vara hungrig? Som kämpar med att han ska ta mitt bröst flera gånger om dygnet? Jag har matat honom med flaska och jag har givit honom napp. Han är nöjd, jag är nöjd och därmed kom amningen igång bättre. Gör detta mig till en dålig mamma? För att jag inte bara sitter och nöter med att han ska ta mitt bröst??

Sedan ringde BVC och då tjöt jag till henne och berättade allt. Hon sa åt mig att inte ta åt mig utan se min nöjda son. Hon sa att det var bra att vi givit tillägg då det resulterat i en mätt och nöjd pojke. Var såå skönt att få prata med henne!

Nu har jag lugnat ner mig och nu struntar jag i vad alla säger. Det enda som räknas är att min son är nöjd och att vi kan njuta av att äntligen vara en familj. Det är vi faan i mig värda <3