Förlossningshistoria

När man precis har fött minns man hela förlossningen så väl men jag känner att jag redan nu håller på att glömma vissa saker. Så här kommer min förlossningshistoria, om inte för er skull så för min ;-)

På fredag morgon gick slemproppen. Jag hade under hela dagen som rosa flytningar. Även lite molvärk i magen. På kvällen började jag få ont i magen och vid 23 tiden började jag få svaga värkar. Värkarna steg sedan och blev starkare och starkare och pågick under hela natten med cirka 5 minuters mellanrum. Jag sov fem minuter, vaknade av smärta, gick på toaletten och sen la jag ig igen, sov 5 minuter, vaknade av värkar osv osv. Framåt 4 tiden kanske så vaknade jag av värkar som gjorde väldigt ont och då gick jag upp och vankade omkring tills de släppte. Till slut kunde jag inte ens ligga ner för då gjorde det så extremt ont så jag satt upp i sängen och sov. Sov några minuter och så en värk på det. Vid 7 tiden ringde jag till förlossningen men de sa att jag skulle ta en varm dusch och panodil. "Jag har tagit panodil men det hjälper inte" sa jag. "Hur många?" frågade tanten. "En" sa jag och fick då ett tjurigt svar om att en räcker minsann inte , vuxna ska ta två. Tog två panodil men det hjälpte inte ett skvatt. Tog en varm dusch, hjälpte icke. Vid 10 tiden gjorde det så ont så ringde igen. Då ville de veta hur länge värkarna höll i sig och mitt i all smärta så är det inte så lätt att veta. "Kanske 10-15 sekunder" svarade jag. Nä det är alldeles för kort tid, de ska hålla i minst en minut sa de då. Medan jag pratade med hon på förlossningen fick jag en värk. Jag kunde dock ändå prata och då sa hon att det inte var riktiga värkar för när man hade riktiga värkar då kan man inte prata utan måste enbart fokusera på värken. Ringde mamma och Emma som sa att jag skulle ringa igen och kräva att få komma in. Så det gjorde jag och efter att ha sagt att jag var extra orolig och att vi gjort IVF så sa hon att jag kunde få komma upp klockan 13 för kontroll om jag var så orolig. "Ät lunch innan du kommer" avslutade hon med. Bad sedan Danne att ta tiden på värkarna och de höll visst i sig cirka 1 och 1/2 minut varje gång, inte 10-15 sekunder som jag trott...
Värkarna blev värre och värre och snabbt rafsade vi ihop allt vi skulle ha med oss mellan mina värkar. Vi kom upp till förlossningen strax innan 13.

Fick ett rum och på med ctg för att kolla lillkillens hjärtslag samt värkarna. En riktigt tjurig tant som tog emot oss, säkert henne jag pratat med på telefon. Hon satte en kanyl i min hand. Mitt i allt fick jag en värk. "Nu får jag en värk" sa jag och försökte dra åt mig min hand. Men hon släppte inte så då sa jag argt "Släpp jag har ju en värk!" och så drog jag hårt åt mig handen. Va faan liksom. Sedan kom barnmorskan vi skulle ha in, Maria. Jättetrevlig och jag blev direkt lugn. Danne säger att det märks extremt tydligt på mig vad jag tycker om folk och han såg på en gång att Maria föll mig i smaken. Hon undersökte mig och jag var då öppen 8 cm. Hade alltså gjort allt värkarbete hemma! Efter en timme var jag öppen 10. Maria fick dock lämna då en annan födde samtidigt men då kom barnmorskan Inger och så hjälpte undersköterskan Sofia till. Även de jättebra!
Danne var ett fantastiskt stöd som höll handen och fläktade mig när jag blev varm. Lustgasen var oxå ett fantastiskt stöd :-) Danne hade sagt innan att han ville testa men nu när jag frågade sa han "Nej, jag vill vara fokuserad!".
Inger satte en kateter och tömde urinblåsan, aj aj vad obehagligt. Sedan behövde jag krysta. Då var klockan 15.11. "Det känns som om jag ska bajsa på mig" vrålade jag för så känns det verkligen. Inger villa ha mig att lägga mig på sidan. "Nej det går inte, jag orkar inte vända mig" sa jag. "joho då" sa Inger, "jag är lika envis som du" och med hjälp av alla vände jag mig. Sedan krystade jag. Och jag är så imponerad av mig själv och de krafter jag hade. Det trodde jag aldrig, jag som alltid trott att jag är känslig för smärta men inte då. Lustgasen var en stor hjälp kan jag säga, underbart :-) Krystade, krystade ännu en gång när Inger sa"liiite till" och så krystade jag ytterligare en gång. Sedan släppte värken så då vilade jag. Efter några krystningar syntes huvudet. "Har han hår??" frågade jag. "Ja lite" sa de och jag bad då Danne att se efter. Han tittade och jag såg hur fantastiskt han tyckte att det var att vår son verkligen var på väg. Sedan bytte jag ställning igen och upp med benen i gynställning. Krystade och ut kom vår son. Det kändes som en hal fisk som slipprade ut :-) Klockan var då 15.41. Han skrek. Och så känslan när han lades på mitt bröst...obeskrivligt...svårt att förstå att han verkligen var här.. att han var vår...
Han fick en liten mössa på huvudet och efter en stund fick Danne klippa navelsträngen.
Nu kom Maria tillbaka och nu  väntade vi på att moderkakan skulle komma ut men den kom inte. Inger och Maria tryckte på magen och försökte få den att lossna men det ville den inte. Fick något dropp som skulle hjälpa. Efter ett tag fick ta ringa på en läkare som skulle försöka dra loss den. Annars skulle de bli tvungna att söva mig och ta bort den. Jag som varit så rädd att behöva lämna min son direkt efter födseln kände inte alls så. Jag var bara så glad att han var ute och nu låg han på sin pappas bröst och myste. Läkaren kom, Kristina hette hon. Sedan höjde de dosen lustgas och så frågade hon om den hade börjat verka "kanske" sa jag och men då skrattade hon "näe det har den inte då, du ska känna som att du är så berusad att du inte bryr dig om nåt". Andades in mer lustgas och så gravade jag och sa" Nu bryr jag mig inte om nåt!" Då tryckte de på magen och läkaren drog som faan och ut kom moderkakan!! Hade inte spruckit nåt utanpå men fick några inre bristningar som skulle sys. Först skulle Maria spruta på lite bedövningsmedel. "Gör det ont?" frågade jag. "Ja" sa hon, det sider som eld en stund". Och det gjorde det aaaajjjjjjjjjj. På med lustgasen igen och så sydde Maria. Sofia tyckte att jag var lite väl kärvänlig med lustgasen och frågade "Men gör det ont nu?" "Näe" sa jag "nu tar jag den bara för skojs skull!". När Maria skulle sy på andra sidan glömde hon säga till så jag skrek i högan sky. "Oj på med lustgasen!" sa hon, "förlåt jag glömde säga till!"
Förlorade nästan 1 liter blod, 800 närmare bestämt. Efter ett tag fick jag gå och kissa och det gick bra, trodde att det skulle göra jätteont men det gjorde det inte, sved men inte alls så farligt som jag trott. Sedan fick vi lämna förlossningen för att få ett rum på bb.

Väl där tog jag en dusch och tog på mina kläder. Sedan ringde jag mamma och pappa, syrran och brorsan. Danne ringde sina föräldrar och sen messade vi bilder på lillkillen till familjen. Sedan la vi oss i sängen alla tre och bara myste. Vi var föräldrar. Pojken vår son. Svårt att ta in och förstå. Lycklig som få <3

Dagen efter fick jag prova att amma. Lite knöligt men det gick. Läkaren undersökte Alex och vid 10-tiden på fm valde vi att åka hem. Dags att påbörja livet som en familj.

Ja, detta var dagarna när två blev tre... När fem års längtan var över... När Alexander kom till oss <3