Livet med Alexander

Jag är dålig på att uppdatera bloggen just nu, det är inte så att jag inte hinner, jag bara har något viktigare att göra nu. till exempel att sitta och titta på min son flera timmar i sträck :-)

Han är en sån nöjd liten pojke. Och jag kan inte vara lyckligare <3
Vi har redan funnit rutiner. Inte så att jag infört dem utan de bara finns där. Han balanserar sitt dygn fint.
Han vaknar vid 9-10 på morgonen och då äter han frukost. Sedan sitter han med oss vid bordet när vi äter frukost (jag lyckades ju övertala hans pappa om att en tripp-trapp stol med new born baby set på var livsviktigt), på förmiddagen kan Alex vara vaken 2-3 timmar i sträck. Sedan får han ny blöja och så klär vi på honom och så äter han igen. Efter det brukar han sussa gött! Sedan fortlöper dagen då han äter, sover, är vaken lite osv. Han är alltid glad. Skriker aldrig. Han vet att om han vill att mamma ska komma så ropar han "wä" en gång och då kommer hans mamma. Kommer hon inte ropar han "wä wä" lite högre för att säkerställa att mamma kommer, man vill ju veta att mamma är i närheten liksom. Han ler ofta för sig själv, som om han vet en hemlighet. När jag matat honom och myser med honom i famnen kan man se det där leendet, ett leende av absolut nöjdhet. Då värker det i mammans hjärta av obeskrivlig kärlek. På kvällen äter han vid 21-22 tiden och sedan vaknar han en gång på natten och vill ha mat och ny blöja och sedan vaknar han ibland vid 6 tiden och vill ha en slurk till.
Han bajsar sällan, typ en gång i veckan vilket gör att han blir gasig och kan få ont i magen . Då kan han bli lite ledsen, mest gnyr han då och vill att mamma ska bära och massera lite. Det gör ont i mammas hjärta när han har ont i magen. Man känner sig totalt maktlös då och det är den värsta känslan ever. En gång skrek han för att han hade så ont. Då trodde jag att mitt hjärta skulle explodera. Tänker på dem som har barn som skriker ofta, av till exempel kolik. Usch vad det måste skära i hjärtat.

Som mamma blir man väldigt känslig. Faror har aldrig varit så påtagliga. Jag är rädd att något ska ta honom ifrån mig hela tiden. Häromdagen lyssnade jag på fina låtar man kan ha på dopet och jag grät. Oj vad jag grät. Jag satt där med min fina son i famnen och grät för att jag älskar honom så mycket. Han tittade på mig med sina stora ögon och jag kunde inte sluta gråta. Och så tänkte jag på alla som kämpar. Som kämpar och kämpar för att få en liten guldklimp i sin famn. Och då grät jag ännu mer. Jag hatar ofrivillig barnlöshet. Jag hatar tanken på att massa människor gråter för att de misslyckas, är rädda för att de aldrig ska kunna få barn. Usch vad jag minns den rädslan väl. Jag tänker på er som fortfarande kämpar. Jag tänker på er för jag minns och kommer aldrig att glömma den smärtan.

 Alex i sin tripp trapp stol med new born baby set :-)

 Han sover nästan alltid med armarna upp, absolut trygg!

 Nellie och lillhusse :-)

NÖJD! <3