Efter att ha pratat med några mammor så visade det sig att deras bebisar sover i egen säng och har gjort sedan födsel eller när de var runt en vecka. Ojdå tänkte jag som har min lilla snutt i sängen alldeles bredvid mig,
kanske dags att sova i egen säng. Så jag bäddade i ordning i hans
spjälsäng. Flyttade han lilla babynest och lilla kudde och täcke från vår säng till hans egen. Det kändes inte bra det kan jag inte säga, men jag tänkte att
denna nojjiga morsa får skärpa till sig, killen kan ju inte sova i
sängen tills han blir myndig liksom.
Och så var det klart. Pappa var nöjd för han tyckte att det var dags för lillkillen att sova i egen säng. Jag försökte vara nöjd. Men det kändes i hjärtat.
Sedan började jag med maten. Hjärtat värkte lite mer och sedan fick jag ångest. "Nej jag vill inte flytta honom" sa jag. Ångesten blev värre och jag mådde så dåligt. Min lilla plutt, jag vill ju ha honom bredvid mig.
Såå, jag gick och bäddade tillbaka hans lilla babynest till vår säng igen. Lilla älskling, klart du ska sova bredvid mamma! ;-)
Jag är uppenbart inte redo att flytta Alex så han får ligga kvar i sängen tills vidare. Vi sover otroligt gott båda två, har sängen för oss själva för pappan jobbar ju natt och vi kan pussas och kramas massa utan att sträcka på oss ;-)
Så från en otroligt nojjig mamma till er andra mammor: Hur gör eller gjorde ni?
Jag tycker det är bra att du flyttade honom tillbaka bredvid dig. För att du inte är redo att släppa honom. I så fall måste du lyssna på dina egna känslor, precis som du gjorde, och strunta i vad andra mammor gör eller säger. Du är du och livet ni lever är ert, ni bestämmer själva hur ni vill ha det.
SvaraRaderaVår lilla Arvid sover i sin egen säng från dag 1, men jag måste säga att det är bara för att jag känner mig lugnare att han har sin andningslarm i sängen som piper om något händer. Men det handlar endast om min nojja. Jag känner mig tryggare så, fast samtidigt skulle jag många gånger vilja känna hans lilla kropp bredvid mig. Vi gjorde däremot så att vi tog bort gallret (eller vad det heter för något) från ena sidan av hans säng och flyttade sängen direkt bredvid mig. På det sättet känns som att vi sover tillsammans, men ändå är han i sin egen säng. Om jag vill kan jag lägga mig bredvid honom, eller det går lätt att sträcka ut armen, smeka honom, pussa honom när han sover lite oroligt.
Tro på mig, Alex kommer inte vilja sova med dig resten av sitt liv, njut att han är så liten nu och ni kan mysa i sängen. Gör som ditt hjärta säger :-).
kramar
Min lilla tjej vägrar ju sova på rygg, bara mage som gäller och har så varit sen födseln (hon är 3 mån). Så fort man lägger henne på rygg vaknar hon inom ett par minuter och skriker. Efter några sömnlösa veckor för både henne och oss i början kapitulerade vi till slut och lät henne sova på mage. Hon sover nu som en prinsessa med endast ett uppvak för mat på natten. Detta medförde dock att vi ville ha ett larm till henne då det kändes otryggt (men nödvändigt) att frångå rekommendationer. Därför var hon tvungen att sova i egen säng. Men hade jag haft det som du med hela sängen för mig själv och bebis hade hon troligtvis sovit mycket hos mig, framför allt för smidighet vid nattamning. Jag tror varje förälder ska göra det som passar en bäst, du ska absolut inte flytta Alex om inte det känns bra för dig! För känns det inte tryggt och bra för dig kommer det inte att göra det för Alex heller. Så sa sov på så länge ni vill tycker jag! Han kommer så småningom att sova i egen säng och det kommer att gå jättebra när den tiden är mogen för er :-)
SvaraRaderaLilla E är nu snart 10 månader och han har aldrig sovit ensam i egen säng. Andra människor tycks ha många åsikter om detta men vi bryr oss inte. Det mest naturliga för oss är att han sover med oss. Då sover vi som bäst. Och dessutom ammar jag ju ett par, tre gånger under natten och då är det jätteskönt att inte måste stiga upp. Måste säga att jag inte skulle kunna sova en sekund utan honom, bara tanken ger mej ångest. Det är alltså inte bara han som är beroende av mej utan även jag av honom:) Så som de andra mammorna redan sagt så säger jag också: gör som det känns bäst för er! Kram storken
SvaraRaderaBåda mina killar har sovit i vår säng uteslutet hela amningstiden och efter det somnat i vår famn med välling sedan i deras egna fram till nattvaket och sedan i vår säng. Man ska göra sim man känner! När stora barnet började sova hela natten (19-07) så var det naturligt att han sov i sin säng eftersom vi la honom där. Jag har alltid varit trygg med dem i sängen. Det kommer en tid då
SvaraRaderaDe sover bättre själva så ta vara på mystiden du! ;) Kram
m
Vi hade Liam, som är 9 månader, i vår säng första månaden, sedan fick han börja sova i sin säng och gör än idag (utom när han är vansinnig och vägrar sova där, då funkar bara mammas arm. Inte så ofta det händer dock.
SvaraRaderaVi är glada för att vi valde att ha honom i sin säng så tidigt. Jag känner andra som har jämngamla som försöker vänja av sina barn vid att sova i sina sängar idag och det verkar inte vara det lättaste för både förälder och barn.
Vi är på väg att flytta in Liams säng till hans eget rum nu och det är lite jobbigt för mig, så jag förstår dig att du känner ångest. Vi valde att lägga honom i sin säng tidigt för att det kändes okej för oss, hade vi känt tvärtom så hade vi inte gjort det :)