Två verkligheter - ett liv

Jag har denna blogg där jag skriver om längtan efter barn och allt det innebär med behandlingar. Här kan jag vara ärlig i mina tankar om hur livet känns så jobbigt ibland och ni förstår. För ni går igenom samma sak. Men jag kan också glädjes över de mirakel som sker, som "när storken flyger förbi" på den sjunde embryoöverföringen får ett plus och det visar två små hjärtan på ultraljudet. Och vid senare ultraljud visar det tre små pickande hjärtan då ett embryo delat sig! Mirakel sker, eller vad? Det får en att bli hoppfull...

Men sedan har jag en bilddagbok där mitt "vanliga" liv speglas. För jag är egentligen en lycklig tjej med mycket fint i mitt liv. Skulle jag få en bebis skulle mitt liv vara perfekt! För det är det enda som jag saknar. Jag och D satt ute igår och pratade om hur mycket fint vi har i våra liv. Vi har varandra, ett hus vi älskar, två fina hundar och nära och kära som förgyller våra liv. Den kärlek jag och D delar är så stor! Så livet är nästan perfekt.

Så  i min ena verklighet är jag lycklig över allt fint jag har. I den andra verkligheten gråter jag över det som jag längtar så innerligt efter. Dessa två verkligheter bildar ett liv. Och just nu orkar jag bara med en verklighet i taget. Jag väljer denna sommar mitt "vanliga" liv och så tar jag tag i den lika verkliga andra verkligheten i höst. Ja så gör vi...

Tillbaka i verkligheten...

Precis så känns det just nu. Som om jag har fått tillbaks mitt liv ett tag. Mitt liv utanför barnlöshetsbubblan. För nu händer inget med det förrän i augusti och då kan jag få vara bara jag.

När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.

Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M.  Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten