Jag har denna blogg där jag skriver om längtan efter barn och allt det innebär med behandlingar. Här kan jag vara ärlig i mina tankar om hur livet känns så jobbigt ibland och ni förstår. För ni går igenom samma sak. Men jag kan också glädjes över de mirakel som sker, som "när storken flyger förbi" på den sjunde embryoöverföringen får ett plus och det visar två små hjärtan på ultraljudet. Och vid senare ultraljud visar det tre små pickande hjärtan då ett embryo delat sig! Mirakel sker, eller vad? Det får en att bli hoppfull...
Men sedan har jag en bilddagbok där mitt "vanliga" liv speglas. För jag är egentligen en lycklig tjej med mycket fint i mitt liv. Skulle jag få en bebis skulle mitt liv vara perfekt! För det är det enda som jag saknar. Jag och D satt ute igår och pratade om hur mycket fint vi har i våra liv. Vi har varandra, ett hus vi älskar, två fina hundar och nära och kära som förgyller våra liv. Den kärlek jag och D delar är så stor! Så livet är nästan perfekt.
Så i min ena verklighet är jag lycklig över allt fint jag har. I den andra verkligheten gråter jag över det som jag längtar så innerligt efter. Dessa två verkligheter bildar ett liv. Och just nu orkar jag bara med en verklighet i taget. Jag väljer denna sommar mitt "vanliga" liv och så tar jag tag i den lika verkliga andra verkligheten i höst. Ja så gör vi...
Förstår dig precis!
SvaraRaderakram
Tack för dina fina kommentarer, de värmer. Jo, men sådär tänkte jag oxå om livet, att om vi bara fick barn så skulle allt vara perfekt. Nu börjar jag dock mera tänka att kanske det inte alls är så. Det kanske bara är en romantiskt bild man målar upp för sej själv. Kanske man tror att livet börjar när barnen kommer men då märker man att halva livet redan gått. Nåja, jag vet inte, det tål att filosoferas över. Men känner sååå väl igen dina tankar om livet. Men kom ihåg bönan, livet svänger fortare än man trott. Plötsligt är man gravid en dag, mirakel händer! Stoora kramar och njut massor av sommaren då orkar ni bättre på hösten!
SvaraRadera