Tillbaka i verkligheten...

Precis så känns det just nu. Som om jag har fått tillbaks mitt liv ett tag. Mitt liv utanför barnlöshetsbubblan. För nu händer inget med det förrän i augusti och då kan jag få vara bara jag.

När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.

Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M.  Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten