Överaktivt immunförsvar

Jag har på sistone haft en teori om att mitt immunförsvar gör så att jag inte kan bli gravid. Mitt immunförsvar är så pass bra att det stöter bort föremål som det inte känner igen, typ ett embryo. Ett embryo består ju, som ni vet, av både ägg från kvinnan och spermie från mannen. Min kropp känner inte igen spermien och tycker att det är något som måste stötas bort från kroppen dvs min livmoder hatar saker som den inte känner igen..
Läste en artikel om en kvinna som inte kunde få barn. Till slut tog man något prov (vet någon vad det heter??) som visade att hennes immunförsvar var överaktivt. Hon fick då någon medicin som försvagade hennes immunförsvar innan hon gjorde insättning av embryo. DÅ tog det sig och hon födde sen två tvillingar!
Någon som har erfarenhet av detta eller känner igen det??

Finns inte så mycket att skriva om här just nu. Mitt andra liv pågår för fullt och njuter av det som jag har och älskar.
Men jag tänker på hösten, det gör jag. Vi har ett litet embryo kvar i frysen som vi så innerligt hoppas ska bli vår lilla skrutt. Tredje gången gillt heter det ju! Men så tänker jag på det som väntar om det inte lyckas. Först all smärta, den som gör så ont - smärtan att förlora någon man aldrig haft. Och sen börja med jävlig nässpray som ska tas tre gånger per dag, på exakta tidpunkter, kl 6, 14 och 22. Fy faan vad stressad jag blir av de där tidpunkterna... Och sen sprutor. Jag HATAR sprutor. Men jag lyckas ta på mig själv. För din skull, du som inte finns... Allt detta måste göras. Då känns livet orättvist och hårt och jefligt. Men vem vet, detta kanske resulterar i dig, dig som jag längtar så himla mycket efter och då har det faan varit värd all smärta i hela världen.

Till Lilla M

När jag fick höra om dig första gången så grät jag. Jag grät för att jag skulle bli moster. Jag grät för att din mamma skulle bli en så fin mamma. Jag grät för att jag inte skulle få bli mamma.
Sen tog jag lite avstånd från din mamma, det blev så tungt, men jag tänkte mycket på er.
Sen fick jag veta att du kanske hade nåt fel. Då blev jag så rädd så rädd. Aldrig mer skulle jag ta avstånd från er.
Din mammas mage växte och vi längtade så efter dig. Då fick jag reda på att jag skulle få bli mamma. Sen skulle jag inte det längre. Men under en period träffades du och Lilla bönan, trots att ni inte var födda än och det tyckte jag var så fint.
Sen var jag rädd för hur jag skulle reagera när du kom, det närmade sig fort.
Sen kom du. När jag kom hem till er så kramade jag om din mamma. Sen såg jag dig. Lyfte upp dig. Och det var då du stal mitt hjärta och sen den dagen älskar jag dig så <3 Lilla M du är så fin! <3

Fjäril

Igår satt jag och mamma på hennes altan och pratade när en fjäril plötsligt kom inflygandes. Fjärilen siktade in sig på mig. Flög kring mig. Och jag är ju rädd för de flesta insekter så jag skrek och sprang och hejfaderullan :-) Men fjärilen ville ändå vara nära mig.Mamma och jag funderade över om det betyder nåt när man får besök av en fjäril. Jag fick för mig att det betydde lycka eller nåt liknande. Frågade min fina vän som pratade om att det kunde vara någon från andevärlden eller dylikt. Googlade lite (det gör jag ju med allt) och även där fick jag fram att det var många som såg fjärilar när någon närstående gått bort. Det är deras sätt att tala om att de har det bra. Att de är fria som fjärilen. Lilla bönan har ju varit i mina tankar mycket på sistone så jag undrar om det var han som ville tala om för mig att han har det bra.... Eller så var det bara en fjäril som flög omkring. Ni vet väl vad det betyder när en svart katt korsar gatan? Att han är på väg nånstans.

Två verkligheter - ett liv

Jag har denna blogg där jag skriver om längtan efter barn och allt det innebär med behandlingar. Här kan jag vara ärlig i mina tankar om hur livet känns så jobbigt ibland och ni förstår. För ni går igenom samma sak. Men jag kan också glädjes över de mirakel som sker, som "när storken flyger förbi" på den sjunde embryoöverföringen får ett plus och det visar två små hjärtan på ultraljudet. Och vid senare ultraljud visar det tre små pickande hjärtan då ett embryo delat sig! Mirakel sker, eller vad? Det får en att bli hoppfull...

Men sedan har jag en bilddagbok där mitt "vanliga" liv speglas. För jag är egentligen en lycklig tjej med mycket fint i mitt liv. Skulle jag få en bebis skulle mitt liv vara perfekt! För det är det enda som jag saknar. Jag och D satt ute igår och pratade om hur mycket fint vi har i våra liv. Vi har varandra, ett hus vi älskar, två fina hundar och nära och kära som förgyller våra liv. Den kärlek jag och D delar är så stor! Så livet är nästan perfekt.

Så  i min ena verklighet är jag lycklig över allt fint jag har. I den andra verkligheten gråter jag över det som jag längtar så innerligt efter. Dessa två verkligheter bildar ett liv. Och just nu orkar jag bara med en verklighet i taget. Jag väljer denna sommar mitt "vanliga" liv och så tar jag tag i den lika verkliga andra verkligheten i höst. Ja så gör vi...