Fjäril

Igår satt jag och mamma på hennes altan och pratade när en fjäril plötsligt kom inflygandes. Fjärilen siktade in sig på mig. Flög kring mig. Och jag är ju rädd för de flesta insekter så jag skrek och sprang och hejfaderullan :-) Men fjärilen ville ändå vara nära mig.Mamma och jag funderade över om det betyder nåt när man får besök av en fjäril. Jag fick för mig att det betydde lycka eller nåt liknande. Frågade min fina vän som pratade om att det kunde vara någon från andevärlden eller dylikt. Googlade lite (det gör jag ju med allt) och även där fick jag fram att det var många som såg fjärilar när någon närstående gått bort. Det är deras sätt att tala om att de har det bra. Att de är fria som fjärilen. Lilla bönan har ju varit i mina tankar mycket på sistone så jag undrar om det var han som ville tala om för mig att han har det bra.... Eller så var det bara en fjäril som flög omkring. Ni vet väl vad det betyder när en svart katt korsar gatan? Att han är på väg nånstans.

Jag kan inte hjälpa det...

men jag tänker på dig hela tiden... <3

Lilla bönan

Jag kunde ha varit mamma nu. Det slog mig precis! Lilla bönan som förlorades i och med utomkvedet kunde ha varit mitt barn nu. Vårt barn! Kunde hetat Stellan. Men det hade han ju aldrig fått för D.
Men ändå, jag kunde ha varit mamma och D kunde ha varit pappa och mitt liv hade kunnat vara annorlunda. Lyckligare. En bit fattas. En stor bit. 

Jag känner mig rent ut sagt värdelös ibland. För att jag inte kan få barn. Det är ju meningen med livet. Varför finns jag om jag sen bara en dag ska dö och kvar finns inget? Jag vet att man inte ska tänka så här men det gör jag ibland. Men å andra sidan kanske jag finns för att en dag rädda ett barn. Inte mitt barn men ett barn. Ett barn som någonstans i världen finns som inte har någon mamma. Är det meningen med mitt liv?

Vilka tankar man har...
Men jag är inte så olycklig som det låter. Jag är egentligen ganska lycklig trots allt. Men jag saknar...Saknar nån jag egentligen aldrig haft...  Lilla bönan...

Lilla bönan

Lilla bönan skulle bli mitt första barn. Lilla bönan växte i mig...
Vi har försökt få barn i cirka 4 år. När inget hände sökte vi hjälp på rmc. Inga fel hittades och jag fick hormonstöd. Det hjälpte inte.
Sommaren 2010 berättar min lillasyster för mig att hon ska ha barn och det blir en chock för mig. Som tur är står vi varandra så nära så efter att chocken lagt sig kunde vi stötta varandra. En dag börjar jag få små blödningar som pågår i ungefär en vecka. Jag tänker att jag kanske kan vara gravid, hoppas det men vågar inte köpa ett gravtest, hatar när det visar negativt gång på gång. En dag får jag jättont i magen och ringer lillasyster som följer med upp till akuten. Där tar de ett gravtest och berättar att jag är gravid, men de ska göra ultraljud för att se om allt är som det ska. Men den lyckan när jag fick höra att jag var gravid. Jag vände mig om mot min fina syster och så log vi stort båda två. Är det sant? Är vi båda gravida samtidigt! Sedan får vi sitta i flera timmar och vänta på ultraljudet och jag är så glad. Vi vet att något kan vara fel men vad är risken för det liksom...Jag har ju lyckats bli gravid på egen hand varför skulle något vara fel då, hur stor är den risken? Stor visar det sig. När läkaren kommer och gör ultraljudet ser jag direkt i hennes ansikte att något är fel..På ultraljudet får jag se min lilla böna och hjärtat som tickar..Men bönan ligger inte i livmodern utan har fastnat i ena äggledare...Sedan bryter jag ihop totalt, faller... Tack fina lillasyster för att du finns <3

Sen kommer mörkret… när bönan inte skulle få leva längre... det var så sorgligt och det gjorde så ont… Lilla bönan <3