Ett hårt slag i ansiktet

Jag sa i föregående inlägg att ruvartiden var den värsta perioden. Jag hade fel. Det värsta är när man inte ens får chansen att ruva.
Idag klockan 13.00 skulle vi befinna oss på rmc för att lägg in det sista embryot från frysen. Tredje gången gillt var det tänkt. Men halv tolv ringer D mig på jobbet och säger att han har dåliga nyheter. Rmc har ringt honom - embryot klarade inte upptiningen. Jag bröt ihop totalt. Det kändes som om mattan drogs undan och jag ramlade med ett brak. Jag var så hoppfull inför denna återläggning, så glad. Och nu...tomhet.
Jag har gråtit halva dagen och andra halvan har känts tom. Det känns förjävligt ledsamt att embryot dog utan att jag ens fick chansen att ge den liv..
Läste mina adoptionspapper som jag beställt för ett tag sen men inte velat titta på. Det kanske är dags nu. Dags att ställa sig i kö. Dags att inse att det kanske inte kommer att bli några biologiska barn. Det känns ledsamt, det gör ont, det känns orättvist, det känns hårt...grymt...
Jag älskar ju barn så otroligt mycket...
Varför?