Fortfarande inget plus på stickan. Kommer säkert imorrn..men jag börjar bli lite nervig får jag nog säga...
Jag gråter numera för minsta lilla. Kan vara nåt på tv, en fin utsikt ja vad som. Jag gråter inte över att jag inte kan få barn. Jag vill nog inte inse att det är så. Jag gör allt för att inte inse det helt plötsligt. Jag har lust att berätta för alla jag möter att jag inte kan få barn, så att jag själv ska förstå att det är sant. "Du kan få barn" tänker ni nu, "snart är det din tur". Men om det inte stämmer då? Tänk om jag inte kan få barn, kommer jag att adoptera då? Skulle absolut inte ha några problem att älska det barnet - jag älskar alla barn, men skulle jag orka gå igenom processen? Skulle D? Usch det är så många tankar som kommer när det närmar sig återläggning (om jag nu kan få min förbannade ägglossning). Jag vill så gärna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar