Kanske överdriver jag en smula men det är imorrn som den andra verkligheten till liv tar över och alla tankar riktas åter mot ivf. Tankarna smög sig på redan förra veckan och gjorde den här veckan lite sorglig. De flesta tror att man ser fram emot varje insättning och behandling och det är det ju säkert många som gör. Jag också på ett sätt. Men mest tycker jag bara att det är oerhört jobbigt. Och sorgligt. Varje gång som det misslyckas dör en liten bit av mig och hoppet försvinner mer och mer. Tredje gången gillt nu. Jag hoppas så...Snälla lilla eskimå i frysen - kan inte du bli mitt barn?
Imorrn måste jag ringa rmc. Sen ska jag kissa på ägglossningsstickor och hoppas på en smilegubbe. Sen ska jag föra in embryot. Och denna gång blir vi fattigare (skiter jag i och för sig i) Sen ska jag våndas i två veckor och leta efter tecken som inte finns.Sen bryter jag ihop. Så brukar det se ut... Men vi måste ju hoppas. Hoppas på att jag i slutet av denna period ringer min fina syster och glatt vrålar att lilla M ska få en kusin...De vore lycka ni <3
Jaja imorrn börjar jag åter arbeta igen. Och får träffa alla små fina! Det är också lycka <3
jag vet känslan! Men trots detta finns hoppet där och det är det som man måste leva på. En dag händer det. Ge inte upp! stora kramar
SvaraRadera