När vi var hos barnmorskan så berättade vi lite om vår långa, och krokiga, väg till att bli gravida och när jag berättade så kändes det så... hemskt på nåt sätt. Hade vi verkligen varit med om allt det där?
Att i flera år försöka bli gravida utan att lyckas. Att mitt i allt bli gravid på naturlig väg, Att det då var ett utomkvedshavandeskap. Att sedan misslyckas med IVF. Att sedan misslyckas med frysförsök. Att sedan det sista embryot inte klarade upptiningen. Att sedan bli gravid med tvillingar. Att få missfall med den ena. Och så vidare och så vidare.
Har vi varit med om allt detta? Hur har vi orkat?
Och så tänker jag på alla i min närhet. Hur otroligt jobbigt det måste vara att se sin syster ledsen, sin dotter arg, sin flickvän helt nedbruten. Men utan er hade jag aldrig klarat det. Ni har peppat, stöttat och alltid haft en öppen famn.
Det är inte bara jag och D som ska bli föräldrar. Det är också någon som ska bli moster, morbror, mormor & morfar, farfar och farmor, farbror. Och alla har längtat minst lika mycket som vi!
Och det bästa av allt, Lilla fina M ska få en kusin <3 Partners in crime <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar