Förskola

Redan när Alexander låg i magen hade jag lite panik över att en dag vara tvungen att lämna honom på förskola. Den paniken är tyvärr större nu. I mina ögon är förskolan just nu en kall institution där någon annan tar hand om dit älskade barn.
Nu hör ju till saken att jag är utbildad förskollärare och jag älskar mitt jobb. Jag vet att det krävs mycket engagemang av mig som förskollärare att få barnen trygga och jag ger 100% för att de ska känna så. MEN, jag vet ju att inte alla som arbetar inom förskolan är lämpade, som inom alla yrken. SÅ, hur ska jag kunna lämna mitt barn till någon som jag inte känner någon kemi till, som jag inte litar på?
Älskade lilla Milobus har precis börjat på förskolan. Han gråter när han blir lämnad och sträcker sig efter sin mamma som gråter på vägen hem. Hon säger, med tvivel i rösten, "men de säger att han blir glad när jag gått". Och jag försäkrar henne att så är det säkert också, små barn är ofta ledsna i början när mamma eller pappa går. Och så är det ju, det vet jag. Barnen kan bli fruktansvärt ledsna just i det ögonblicket när föräldrarna går men så fort de kommit iväg så brukar det bli bättre. Då har man barnet i knät en stund och tröstar eller så vill barnet iväg och leka på en gång.
Men all denna vetskap spelar inte så stor roll. För det är i det ögonblicket när man går, när ens älskade lilla barn med panik i blicken sträcker sig efter en och man som mamma vänder sig bort och går - det är det ögonblicket man får bära med sig under resten av dagen. Och jag vill inte överge mitt barn på det sättet, även om han leker och är glad igen när jag gått.

Detta är tankar som just nu snurrar i mitt huvud. En dag kommer jag att står på andra sidan av fönstret på förskolan och vinka...

En dag ska jag följa med syrran och hämta Milobus. Då ska jag syna dem i sömmarna kan jag säga.

Ett rörigt inlägg kanske men rädslan att lämna något jag kämpat så hårt för till några jag inte känner är olidlig. Det blir säkert bättre med tiden....