Bissingar

Alex fyller snart ett år och jag kan knappt fatta att det är sant. Har vi haft honom så länge? Är han verkligen vår? Ibland kan jag titta på honom och knappt förstå att han finns är. Nyss var jag ju barnlös och trodde aldrig att jag skulle få något barn och nu är jag mamma med en son och det är ju helt sjukt. Älskar livet sen han kom. Är alltid glad (okej inte alltid då men nästan). Det finns liksom inget som kan tynga ner direkt för då ser jag min plutt och så blir livet sådär fantastiskt igen! (okej okej jag gnäller väl ibland då men hur svårt kan det vara att få karln att fatta att diskhon är INGEN papperskorg och varför, VARFÖR måste hundarna fälla så mycket? Och om det måste fälla kan de väl gå ut och göra det??) Så, nu är livet fantastiskt igen ;-) Skämt åsido; Livet är bra. Mycket bra.

Alex växer så det knakar. Han pratar massa men jag har lite svårt att förstå hans dialekt ibland. Men han säger "mamma, dadda, boll, där, den, hejdå, näääe" Och frågar man honom "Var är bollen?" så vet han vad det betyder och då kryper han iväg och letar och så kommer han med bollen. Som att ha en tredje hund liksom :-)
Han står nu stadigt och kan ta ett litet ragglande steg. Men bara ett och det har han gjort tre gånger nu. Får han hålla i något så går han, tex sin gåvagn eller soffbordet.
Han är bestämd och när han gör något han inte får (till ex blaska i hundarnas vattenskål) då tittar han på mig och så håller han upp handen och säger ilsket "nnääääää". Det betyder att jag inte får komma och störa!
När han gör hyss, till ex har stulit något han inte får ha, så sätter han sig med ryggen mot en. Så då vet man att det är något lurt på gång :-)

 Han älskar Nellie och kramas gärna med henne. Hon tycker nog att det är sådär men hon är för snäll för att säga något :-)

På nedre raden växer det två små fina tänder :-)