Tur i oturen?

Just de, ringde ju rmc för att se när vi snabbt skulle komma igång igen. Jag trodde att vi snabbt nu skulle köra igång igen med hormoner, nässpray, sprutor och tjo och tjim och så äggutplock och så insättning. Men så var det ju inte riktigt. Näe, först skulle vi prata med en läkare för att se hur vi skulle gå vidare.
- Vill du ha en telefontid eller vill ni komma hit och prata med läkare?
- Då kommer vi nog helst in så att vi båda kan vara med, svara jag.
- Ja, det är ju bra. men då skickar vi en kallelse på en tid.
- Jaha, tar det lång tid?
- Det är ju väntetid kan inte säga exakt men det blir ju inget den närmaste månaden iallafall.
Å där brast det igen. DENNA JÄVLA VÄNTAN! Jag orkar inte vänta, jag orkar inte.

Men några timmar senare ringde telefonen igen. Rmc igen.
- Hej vi har fått in ett återbud nu på måndag den 5:e september. Vill du ha den tiden?
OM JAG VILL! Så nu på måndag ska vi få prata med läkaren. :-)

Tomhet

Just nu känner jag mest tomhet. Besvikelse. Men jag gråter inte mer.
Det känns verkligen som om mattan drogs undan för mina fötter. Jag tog sommar och njöt av den, hoppfull inför hösten då lilla embryot skulle återföras och förhoppningsvis bli min bebis. Jag var så hoppfull. Nästan säker. Tredje gången gillt. Var på kräftskiva i lördags och tog en nubbe med tanken att det här blir min sista på ett tag. Så säker var jag. Glad att jag skulle slippa få spendera ännu en jul utan att vara gravid. Så. jävla. säker. var. jag.
D ringde mig från jobbet och sa att han hade jobbiga nyheter. Min tanke var att det var något med jobbet eller så. När han berättade att embryot inte klarade upptiningen så blev jag så överrumplad för jag hade inte haft en tanke på att det faktiskt kunna hända. Inte denna gång. Den här gången var det ju min tur!
Så nu sitter jag här och känner mig tom. Vet inte riktigt vad jag har att vara ledsen för. Jag har ju inte fått missfall eller så. Jag har blivit överrumplad. Kan man vara ledsen för det?

Ett hårt slag i ansiktet

Jag sa i föregående inlägg att ruvartiden var den värsta perioden. Jag hade fel. Det värsta är när man inte ens får chansen att ruva.
Idag klockan 13.00 skulle vi befinna oss på rmc för att lägg in det sista embryot från frysen. Tredje gången gillt var det tänkt. Men halv tolv ringer D mig på jobbet och säger att han har dåliga nyheter. Rmc har ringt honom - embryot klarade inte upptiningen. Jag bröt ihop totalt. Det kändes som om mattan drogs undan och jag ramlade med ett brak. Jag var så hoppfull inför denna återläggning, så glad. Och nu...tomhet.
Jag har gråtit halva dagen och andra halvan har känts tom. Det känns förjävligt ledsamt att embryot dog utan att jag ens fick chansen att ge den liv..
Läste mina adoptionspapper som jag beställt för ett tag sen men inte velat titta på. Det kanske är dags nu. Dags att ställa sig i kö. Dags att inse att det kanske inte kommer att bli några biologiska barn. Det känns ledsamt, det gör ont, det känns orättvist, det känns hårt...grymt...
Jag älskar ju barn så otroligt mycket...
Varför?

:-)

Imorse kissade jag på äggstickan som vanligt och blev megaglad när där var en glad gubbe. Fick sen på jobbet en kram om hopp men också en tillsägelse om att inte sväva iväg för långt nu - behövdes då jag har en tendens att ta ut saker och ting i förskott - det är ju trots allt bara en ägglossning och ingen bebis!
Ringde rmc som sa att vi var välkomna på måndag för återläggning och sen börjar ruvartiden. Den värsta perioden enligt mig då man ständigt slungas mellan hopp och förtvivlan. Men that´s life!

Ingen ägglossning än

Dag 21 idag och ännu ingen ägglossning. Jävligt frustrerande!
Imorgon kanske...jag håller hopp om morgondagen...

Tankarna snurrar

Fortfarande inget plus på stickan. Kommer säkert imorrn..men jag börjar bli lite nervig får jag nog säga...
Jag gråter numera för minsta lilla. Kan vara nåt på tv, en fin utsikt ja vad som. Jag gråter inte över att jag inte kan få barn. Jag vill nog inte inse att det är så. Jag gör allt för att inte inse det helt plötsligt. Jag har lust att berätta för alla jag möter att jag inte kan få barn, så att jag själv ska förstå att det är sant. "Du kan få barn" tänker ni nu, "snart är det din tur". Men om det inte stämmer då? Tänk om jag inte kan få barn, kommer jag att adoptera då? Skulle absolut inte ha några problem att älska det barnet - jag älskar alla barn, men skulle jag orka gå igenom processen? Skulle D? Usch det är så många tankar som kommer när det närmar sig återläggning (om jag nu kan få min förbannade ägglossning). Jag vill så gärna...

Stressad, ledsen och arg

Nu är jag megastressad i mitt inrekan jag lova. Jag far omkring här hemma som en duracellkanin och städar, går snabba powerwalks med hundarna, målar saker, tvättar, diskar, möblerar, byter gardiner hejvilt
- För faan kan du sätta dig ner och räkna till 10, vrålar D.
Men det går inte. Jag orkar inte tänka på allt.
Jag gråter för allt oxå. Kan knappt titta på lilla M utan att få tårar i ögonen. Det värker i en mosters hjärta av oändlig kärlek och smärta över att jag inte har någon så fin. Jag kan inte tänka på massakern i Oslo. Vill inte se fler bilder på små undernärda barn som svälter. För jag går sönder då. Jag önskar att jag kunde hjälpa allt och alla. Men det går inte...
Arg är jag också. Mest när det inte blir som jag tänkt mig. Jag vill så gärna kunna kontrollera allt i min omvärld och vill att allt ska vara perfekt. Jag kan inte få barn och det går inte att göra något åt, går inte att kontrollera. Men att klippa gräsmattan i perfekta raka linjer - det kan jag kontrollera. Hör ni hur jag håller på? Är ni också såhär?

Fortfarande inget plus på ägglossningsstickan. Men det är bara dag 17 och brukar ha runt dag 20 så..

Nu väntar jag på smiley gubben!

Jahopp då håller man på och kissar på stickor igen då och väntar på att en glad gubbe ska visa sig... Det har den inte gjort än men brukar ju ha ganska så sen ägglossning.. Å sen ska lilla eskimån placeras in och sen är det bara att vänta och be och hoppas att det är vår tur...

Vet inte riktigt hur det känns denna gång...Man hoppas ju självklart alltid men hoppet är längre inte lika stort och jag vet inte hur högt fallet kommer att bli. Jag är väldigt känslig just nu och gråter för typ ingenting. Gråter för allt elände i världen, gråter för H som förlorade lilla L och lite av sitt hopp, gråter för banala tv-program...ja för allt egentligen..
Igår låg lilla M på min mage och myste och han tittade mig i ögonen och pillade mig i ansiktet och lutade sitt huvud ner mot mitt...då kom tårarna direkt...Han är så fin och jag älskar honom såå. Han och hans mamma är mina största stöd  <3 Ni är lycka för mig <3

Imorrn börjar helvetet igen..

Kanske överdriver jag en smula men det är imorrn som den andra verkligheten till liv tar över och alla tankar riktas åter mot ivf. Tankarna smög sig på redan förra veckan och gjorde den här veckan lite sorglig. De flesta tror att man ser fram emot varje insättning och behandling och det är det ju säkert många som gör. Jag också på ett sätt. Men mest tycker jag bara att det är oerhört jobbigt. Och sorgligt. Varje gång som det misslyckas dör en liten bit av mig och hoppet försvinner mer och mer. Tredje gången gillt nu. Jag hoppas så...Snälla lilla eskimå i frysen - kan inte du bli mitt barn?
Imorrn måste jag ringa rmc. Sen ska jag kissa på ägglossningsstickor och hoppas på en smilegubbe. Sen ska jag föra in embryot. Och denna gång blir vi fattigare (skiter jag i och för sig i) Sen ska jag våndas i två veckor och leta efter tecken som inte finns.Sen bryter jag ihop. Så brukar det se ut... Men vi måste ju hoppas. Hoppas på att jag i slutet av denna period ringer min fina syster och glatt vrålar att lilla M ska få en kusin...De vore lycka ni <3

Jaja imorrn börjar jag åter arbeta igen. Och får träffa alla små fina! Det är också lycka <3