Jag läser många IVF-bloggar och det verkar som om det är väldigt många som ska göra sitt sista IVF-försök och sen rikta in sig på att adoptera. eller förresten, de riktar redan nu in sig på att adoptera samtidigt som de gör ett sista försök och jag känner att jag är så långt därifrån. Jag är rädd. Livrädd rättare sagt för att inte kunna få egna barn.
Jag har alltid varit inne på att vi ska adoptera om vi inte kan få biologiska barn och det har inte känns läskigt. Men nu gör det det. Det känns oerhört jobbigt och och ledsamt.. Är detta nåt ni alla känt, ni som nu bestämt er för att adoptera? Är det en fas man måste gå igenom? Ett erkännande för sig själv???
När vi förstod att vi har problem med att få barn och påbörjade IVF-karusellen började vi även att prata om adoption eftersom det inte är säkert att vi kommer att kunna få biologiska barn. För oss är det inget alternativ att leva utan barn och därför inget som behövt mogna fram. Jag ser det inte som ett erkännande utan det ska bara kännas. Anledningen till att vi startade processen nu och inte tidigare var att vi ville se om vi kunde lyckas med IVF. Hittills har vi bara gjort 4 återföringar och planerar att fortsätta med IVF men eftersom en adoptionsprocess tar så pass lång tid så har vi påbörjat den nu för att inte
SvaraRaderabehöva stå still under så många år som det faktiskt kan bli. Det som skrämmer mig är just väntan. Vi har redan väntat drygt 2,5 år på ett barn och att ev behöva vänta lika länge till eller mer känns stundtals äckligt jobbigt. Även om vi lyckas
genom IVF är det fullt möjligt att vi adopterar ändå.
Oj vad långt det här blev... Många kramar till er och stort lycka till med nästa
försök :)
Tack för ditt svar! För oss är det inte heller något alternativ att leva utan barn och en dag kommer vi kanske att vara tvungna att ta tag i det men jag kan inte låta bli att känna det som att jag ger upp om jag påbörjar adoptionsprocessen...Mycket tankar och rädsla för framtiden just nu...
SvaraRaderaAll lycka till er också!
KRAMAR
Jag känner igen mig så väl i din beskrivning, jag är också livrädd att inte kunna få biologiska barn. Eller var. Eller är. Men efter fem IVF:er och med tanke på min ålder måste jag tänka logiskt. Eftersom vi har möjligheten att kunna göra äggdonation har vi det som ett alternativ. Den processen har pågått i över 1,5 år och är inte slut ännu. Ibland känner jag mig heeelt okej med den tanken, det blir ju min mans barn (och donatorn är min kusin så mina gener finns lite där också), ibland känner jag att sorgen är övermäktig - ska jag aldrig kunna få lägga mitt barn i min mammas famn? Nu är vi inte helt klara på att göra en ÄD men vi måste liksom ha det i tankarna så att vi vänjer oss ifall att... Det här vi alla går igenom, IVF/ÄD/adoption är inget man bara gör. Alla de här stegen är en lång process och inte förrän man står öga mot öga med sin verklighet är man beredd att tänka sig någon behandlingarna eller processen att adoptera, tror jag. Precis som Elle här ovanför säger, vi är inte heller beredda att leva utan barn, inte om vi kan välja, och därför tänker vi nästa tanke...
SvaraRaderaStrunta i vad de andra gör, att de gör sin sista IVF. Du gör ju vad du kan just nu. Jag önskar dig lycka till!
Kram!
Åh tack för dina fina och kloka ord! De hjälper! All lycka till dig! Kram
SvaraRaderaJag är i precis samma läge som Jeane Quidote, vi ska snart ta emot ägg från en annan kvinna. Det har varit en väldigt lång, smärtsam och känslomässig process innan det nu är dags om ett tag.
SvaraRaderaNär läkaren tog upp det för diskussion första gången ville jag absolut inte prata om det. Det tog många månader för mig innan jag kunde diskutera det med min man utan att må fysiskt illa. Att aldrig få se sig själv i det lilla barnet har varit en hemsk insikt och jag har gått igenom en livskris för att nu äntligen stå rätt stadigt och lugnt inför det som komma skall.
Jag har haft många nära och kära som har stöttat mig och gjort att det här beslutet känns väldigt bra. Sedan har andra äggdonationsbloggar också bidragit till att det nu känns helt fantastiskt att jag har fått den här möjligheten! Wilda Mathilda och FC har varit mycket stöttande.
Jag tror att de flesta känner som du! När man inte kan få biologiska barn behöver man mycket tid för att fundera över och bearbeta den sorg det innebär. Jag har gråtit flera liter över de biologiska barn jag aldrig kommer att få!
Jag hoppas att du lyckas med IVF, men nu tror jag att det kan bli bra på andra sätt också :)
KRAM!
För oss har det alltid kvittat - men ivf verkade enklare. Att vi kört båda är för att adoption tar så lång tid att man måste göra båda om man inte vill vänta forever. Vilket har lett till att jag har två förstahandsalternativ till att få barn - adoption och biologiskt! Det låter glatt och naivt, men är faktiskt sant. Och blir det adoption och inget annat så gör det mig ingenting.
SvaraRaderaOm du känner dig rädd för adoption så kan jag rekommendera dig att lära dig mer om vad det handlar om. Då tror jag att mycket av rädslan försvinner. Är det något som adoptionskursen har lärt mig så är det att de flesta inte vet så mycket om vad adoption egentligen är och att jag inte visste helt hur jag kände för det själv. Man har rätt att gå kursen oavsett om man tänker adoptera eller inte.
SvaraRaderaTack Evelina! Vill bara förtydliga att jag inte är rädd för adoption eller tror att jag inte skulle kunna älska ett adopterat barn, för det vet jag att jag skulle, lika mycket som ett biologiskt. Jag känner däremot en rädsla över att en dag vara tvungen att acceptera att jag aldrig kommer att få bära ett barn i min mage, föda det eller amma. Det är jag rädd för!
SvaraRadera