Idag var det motigt att ta sprutan, satt och tvekade och sen stack jag mig lite och det började svida som faan. Tvekade och peppade, tvekade och peppade. Till slut stack jag mig. Det blir inte lättare. Jag trodde det men upptäckte idag att det fortfarande är jobbigt, ibland går det lättare och ibland inte - men det är jobbigt varje gång.
Lagom till helgen så har jag blivit sjuk också. Kände mig lite hängig redan imorse och sen jag kom hem har jag bara legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Har försökt få D:s sympati men den gubben gick inte.
Såg "Drömmen om ett barn" igår och tyckte att det var mycket bättre än "Barn till varje pris" eftersom jag unde identifiera mig med personerna i serien. Tyckte synd om personerna som gick igenom massa jobbigt och stortjöt när det slog mig att jag är en av dessa. Ofrivilligt barnlös. Jag hatar det ordet. Jag hatar att vara barnlös. Och det finns inget jag kan göra. Bara vänta. Och hoppas. Och vänta lite mer. Mitt liv försvinner medan jag väntar. Jag lever inte - jag bara väntar. Orkar inte träffa nån, har inte tid, lust eller ork - för jag väntar. Och så får jag dåligt samvete.
Men får inte glömma:
"Det är i motvind som en drake reser sig..."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar