Så ledsen...

...över att ännu en gång inte få bli mamma.
Igår: Kände på mig att mensen skulle komma som sagt. Tittade efter flera gånger under dagen. Gick på toan "puuh ingen mens" Men så rann det till och jag sa till D "neeej nu fick jag mens" Torkade mig och där fanns lite rosabrunt (På natten sen kom blodet). Blev så otroligt arg. Höll på med maten så jag vispade moset argsint, kastade fram tallrikarna på bordet och satte mig förbannad för att äta. Hann bara dela maten och sen började jag gråta hysteriskt. Allt bara brast ännu en gång. Tre stycken som skulle blivit någon har jag förlorat. Tre stycken som jag kunde ha fått bli mamma till. Det gör så otroligt ont i mitt hjärta. För jag tror inte att jag nånsin kommer att få bli mamma. Tyvärr. Jag tror inte på det längre.
Som tur var kom lillasyster så jag fick gråta ut med henne. Skönt att ha någon att få vara bitter med. Trots att lillasyster inte låter mig vara alltför bitter. Hon vill ha hoppet kvar. Vill att jag ska ha hoppet kvar. Vill nog inte se sin storasyster så ledsen...

Och jag ska försöka. Att inte vara alltför ledsen. Och när jag blir det så ska jag tänka på mina finaste i livet: D, lillasyster och lilla M <3

Mens...

...och jag bryter ihop totalt.

Ruvardag 10, testade negativt

Varför varför varför skulle jag ta ett test? Faan nu försvann allt mitt hopp...
Hade nåt sånt där billigt test hemma och tänkte "Why not?" Så dumt tänkt av mig för nu blev jag nedstämd. Men så läser jag på alla era bloggar och ser att det är fler som testat på dag 10 och då har det varit negativt men sedan på testdagen har ni plussat..Hoppas att så är fallet för mig med!

Sedan är det ju faktisk så att de har satt ett datum för testdag av en anledning. Och man ska inte testa med ett sånt där billigt utan clerblue. Och man ska testa på morgonurin och inte blaskigt kvällskiss! Så jag har begått tre misstag men på testdagen ska det göras ordentligt, nämligen:

• Datumet ska var den 9:e juni
• Det ska var ett hederligt clearblue
• Det ska vara morgonurin

Och resultatet ska vara ett stort fet plus! Eller hur??? 

Ruvardag 10

Fortfarande ingen mens. Det första jag gjorde när jag vaknade var att känna efter. Men nej, den hade inte kommit och det lilla hopp jag har finns kvar.
Men jag tycker allt att det känns i äggstockarna..men det kan likväl vara inbillning...

Nu börjar tankarna på om man ska tjuvtesta lite i förtid... Men det törs jag nog inte. Vet ju hur besvikelsen smärtar i hela kroppen när testen lyser med sitt stora feta minus. Det värsta jag vet. Tänk att få testa positivt. Tänk hur många gånger jag tänkt att det ska vara positivt och funderat över hur jag ska leverera resultat till D.
- Du ska bli pappa!
- Vi ska ha barn!
- Jag är gravid!
- Säg hej till vår bebis!
Kommer jag nånsin att få använda någon av dessa fraser??

HOPPAS...

Ruvardag 9

Det känns i hela kroppen. Som att mensen är på gång. Som att det "rinner till" hela tiden. Men när jag torkar mig så finns där inget blod. Än...
Man letar ju hela tiden efter tecken och läser vad andra haft för symptom. Bara man hittar ett liknande symptom med någon som faktiskt blivit gravid så kanske jag också är det? Som om allt hänger på symptomen på nåt vis... Behöver jag säga att man blir galen?? Vilken stress och vilken press och vilket helvete det är att vänta...Vänta på domen om hur livet ska bli på nåt vis...

Jag vill så gärna...

Orolig...

Ruvardag 8 är snart tillända. Skönt! Men magen värker litegrann och jag känner mig så jävla nervig. Rastlös. Orolig. Har städat härhemma för det gör jag när jag är stressad. Imorrn kanske allt hopp är borta igen och det orkar jag inte. Vill inte bryta ihop, vill inte vara ledsen. Snälla mens kom inte inatt. Försvinn!!

Väntan är värst

Denna eviga väntan hela tiden. Man väntar på att få komma på behandling. Man väntar på ägglossning. Man väntar på att få ta graviditetstest. Man väntar på ett glatt besked. Väntan, väntan, väntan. Man väntar inte på mensen dock. Men lik faan kommer den till slut.

Att vänta är olidligt. Man går på toaletten konstant för att se efter om det har kommit mens, man känner efter hela tiden - molar det i magen som vid mens? eller molar det som om någon växer därinne?

Vid fösta IVF försöket var jag så positiv. IVF känns ju liksom som sista utvägen och när det inte tog sig så raserades allt. Allt hopp bara försvann. Nu hoppas jag igen. Känns som att chansen är större andra gången på nåt sätt. Då är det ju mer naturligt. Och min kropp har ju varit gravid förut trots att den satte sig fel. Åh hoppas hoppas....

Väntan är olidlig...