Lycka som inte kan beskrivas...

...är när jag sitter och ammar och Alex släpper tutten, tittar på mig med sina stora ögon och så fyrar han av världens leende <3

Framsteg

Nu när man lägger ner Alex på magen så kämpar han så med att lyfta sitt lilla huvud för att spana på världen. Han kan nu hålla upp sitt huvud ett tag, mammas duktiga lilla pojke <3

Min lilla björn

Jag tycker att Alex är extremt sötis i sin mössa. Tycker mycket om små mössor på barn. Undrar dock varför alla mössor och luvor på tröjor till bebisar har små öron?? Är det för att de ska bli, om möjligt, ännu sötare??

Lägg ner kameran nu!!!

Där fick jag så jag teg!!

"Åh så skönt att Alex bara vaknar en gång per natt och att han aldrig skriker". De orden fick jag äta upp minsann!
Jag har ju varit gräsänka hela helgen och då passade Alex på att visa mamma hela sitt register.
Fredag natten till lördag: vaknar typ varannan timme och har svårt att komma till ro.
Lördag kväll: Alex får magknip, hans mamma trodde först att han blev rädd för sin blåa elefant som spelar musik så den slängde hon åt fanders och bannade för att han skrämde hennes son. I alla fall, magknip var det förstod jag sen och lillkillen grät och grät, första gången han verkligen skriker. Det kändes som om någon stack mig med en liten kniv i hjärtat och jag vill själv bara gråta men jag var ju tvungen att bevara lugnet och vyssja, vagga och prata med min lugnaste röst. Efter ett tag somnade han. Men då sov han till klockan två och sen vaknade han varannan timme och jag var tröööött. Vi gick inte upp förrän elva på söndagen.
Söndag: får ont i magen på eftermiddagen och är sedan ledsen större delen av kvällen. Bajsar (en vecka sen sist) och kan då somna en stund. Men sen vaknar han och har ont till cirka 22, då slocknar han och sen är vi tillbaka till gamla mönster och Alex sover till halv fyra innan han vill ha mat. Tack säger jag :-)

Så; nyvunnen respekt för de som har barn som ofta är ledsna med magknip eller ännu värre, kolik. Jösses vad ont det gör i hjärtat när man inte kan hjälpa.
Och jag får nog inse att det kommer komma fler jobbiga nätter framöver, många fler. 
Men förhoppningsvis inte ;-) 

Alex 7 veckor idag

7 veckor. 49 dagar. Så länge har vi haft vår älskade son. Det känns som om han alltid funnits här samtidigt som det känns som om han precis kom.
Och stor är han redan. Alla säger "Njut av tiden när de är små för de växer upp så fort". Och man njuter så mycket man bara kan men man hinner ändå inte med. Alex är nu en stor kille som försöker lyfta sitt huvud för att se på allt som finns i hans närhet, som älskar sin barbapappamobil över skötbordet och följer figurerna med blicken, som smilar upp sig när man pratar och skojar med honom, som tittar med rynkad panna när mamma sjunger med härlig (!) stämma för honom och sen ler stort när hon är klar :-)
Jag minns knappt tiden när vi kom hem med honom. När han var som en liten liten fågelunge som låg hopkurad i min famn. Med sin lilla gula panna och sina små kisande ögon. Som hade storlek 50 i kläder och nummer 1 i blöjor. Idag passar redan många av kläderna i storlek 62 och jag tyckte imorse att storlek 2 på blöjorna verkar lite små. Ska jag redan byta till storlek 3?
 Så jag njuter av tiden. Filmar så mycket jag kan för det är som syster sa, att man glömmer deras rörelsemönster när de är små. Vi tittade på film när Milo var en liten bebis och det är ju inte klokt att han varit så liten. Det minns jag inte. Jag kommer nog inte att minnas att Alex varit då liten sen heller. Så jag tar kort, filmar och dokumenterar hans liv så mycket jag bara kan.

Vår lilla fågelunge

Vår glada lilla (stora!) pojke

Mosters lilla skrutt som nu är 18 månader och börjat på förskola, vem minns när han var så här liten??

Milo på promenad med sin kusin, vart tog tiden vägen?

Jag är liksom för lycklig

"Vad du uppdaterar dåligt" tycker alla. "Jo jag vet men jag har liksom inget att skriva, allt är så bra". Och så är det verkligen. Som Lotta på bråkmakaregatan skulle ha uttryckt det "Det är så bra så det är inte klokt". Jag har ju använt bloggen till att uttrycka alla mina värsta farhågor eller som ett forum där jag kan få en stöttande hand när livet har känts jobbigt. Och det har jag verkligen fått av er som följer mig.  Men nu, jag behöver ingen stöttande hand (just nu) för allt är så bra. Så bra att att det inte är klokt så bra det är!
Alexander är verkligen världens mest nöjda bebis. Hela tiden. Sover på natten (vaknar en gång och vill äta), är vaken mycket och då är han nöjd och glad, sover mitt på dagen så jag hinner massor - vi har redan rutiner och så skriker han aldrig och har världens tålamod. Visst kan han gny till lite men då vet jag alltid vad det är han vill så då vet han att det räcker att gny en gång. Oj vilket tålamod han har den pojken!

Imorse när jag vaknade så läste jag på Gynnings blogg. Hon skriver att Alicia bara vaknar 3 gånger per natt och äter och sen vaknar hon vid sju. Oj vad jobbigt tänker jag och så skäms jag nästan lite för att jag tänker så.

 Men sedan vänder jag mig om och då slår min son upp sina ögon och ger mig detta:

Och då skäms jag inte för att jag är så lyckligt lottad. Och jag skäms inte över att säga det heller.

JAG ÄR SÅ JÄVLA LYCKLIG OCH JAG ÄLSKAR MIN SON SÅ DET VÄRKER ÖVERALLT <3

Vår glada lillkille

BVC

Idag var vi på Bvc för vägning och mätning. Alex är nu 6 veckor och väger 4900 och är 59lång (födelse: 3680, 53cm) så han växer och växer! De erbjuder även alla förstagångsföräldrar föräldrakurs men vet inte hur jag ska görs med det, känns inte som jag är jättepepp på att gå.. Har jag frågor så har jag ju många mammor i min omgivning att få råd av.. Hmm
Nähä nu har jag inget mer att säga.. Jo, hälsade på jobbet igår och inser att förskolan inte är en kall instution utan en varm plats med de mest underbara barnen som leker och utvecklas tillsammans! Nu ska jag sluta nojja över att en dag behöva lämna Alex på förskolan och istället njuta av den tid vi har tillsammans nu!

Förskola

Redan när Alexander låg i magen hade jag lite panik över att en dag vara tvungen att lämna honom på förskola. Den paniken är tyvärr större nu. I mina ögon är förskolan just nu en kall institution där någon annan tar hand om dit älskade barn.
Nu hör ju till saken att jag är utbildad förskollärare och jag älskar mitt jobb. Jag vet att det krävs mycket engagemang av mig som förskollärare att få barnen trygga och jag ger 100% för att de ska känna så. MEN, jag vet ju att inte alla som arbetar inom förskolan är lämpade, som inom alla yrken. SÅ, hur ska jag kunna lämna mitt barn till någon som jag inte känner någon kemi till, som jag inte litar på?
Älskade lilla Milobus har precis börjat på förskolan. Han gråter när han blir lämnad och sträcker sig efter sin mamma som gråter på vägen hem. Hon säger, med tvivel i rösten, "men de säger att han blir glad när jag gått". Och jag försäkrar henne att så är det säkert också, små barn är ofta ledsna i början när mamma eller pappa går. Och så är det ju, det vet jag. Barnen kan bli fruktansvärt ledsna just i det ögonblicket när föräldrarna går men så fort de kommit iväg så brukar det bli bättre. Då har man barnet i knät en stund och tröstar eller så vill barnet iväg och leka på en gång.
Men all denna vetskap spelar inte så stor roll. För det är i det ögonblicket när man går, när ens älskade lilla barn med panik i blicken sträcker sig efter en och man som mamma vänder sig bort och går - det är det ögonblicket man får bära med sig under resten av dagen. Och jag vill inte överge mitt barn på det sättet, även om han leker och är glad igen när jag gått.

Detta är tankar som just nu snurrar i mitt huvud. En dag kommer jag att står på andra sidan av fönstret på förskolan och vinka...

En dag ska jag följa med syrran och hämta Milobus. Då ska jag syna dem i sömmarna kan jag säga.

Ett rörigt inlägg kanske men rädslan att lämna något jag kämpat så hårt för till några jag inte känner är olidlig. Det blir säkert bättre med tiden....

Uppdatering

Här hemma njuter vi för fullt av vår underbara, snälla lilla kille <3 Därför har jag inte lagt någon energi på bloggen men ska försöka komma igång igen om en vecka för då börjar Danne jobba efter att ha varit hemma med oss!

Lillkillen växer så  otroligt fort, känns som om han redan är så stor och då är han bara dryga månaden. Har nästan glömt hur pluttig han var när han var nyfödd :-) Saknar min gravidmage och är redan sugen på en till ;-) hihi

Alexander har nu börjat le när vi pratar med honom vilket är underbart! Mest flinar han när pappa pratar med honom men jag har allt fått mig ett och annat leende jag också <3 Då smälter man i hjärtat kan jag säga! 

Bjuder på lite bilder från första badet, promenader och min glada pojke!

KÄRLEK <3