Vår IVF-resa

För några dagar sedan när jag och D satt och pratade slog det mig att vi har "förlorat" 5  som kunde ha blivit någon, vårt barn. Detta under en femårsperiod. En tid som jag knappt kan fatta att jag tagit mig igenom. Att jag orkat jobba och då verkligen gett allt. Men jag antar att jobbet och hemmet har varit min fristad. För livet har pågått. Utan att jag märkt det eller egentligen deltagit i det. Men det blir så när man väntar och längtar. Man klarar knappt av att leva men livet väntar inte utan fortgår då utan dig. 5 år - en lång tid att missa.

Sommar 2007 bestämmer vi oss för att skaffa barn. Man tror att man ska ligga lite och så kommer en liten knodd 9 månader senare. Så var inte fallet. Kan inte räkna gångerna jag gråtit för att mensen kommit.

Vi söker efter cirka ett år hjälp hos rmc och jag får massa hormoner. Hjälper inte. Det bestäms att jag ska insemineras hösten 2010 men den sommaren lyckas vi bli gravid på egen hand. Det vet vi dock inte.
I flera dagar hade jag gått och haft ont i magen, haft lite rosa flytningar och var lite svullen på höger sida. "Ser jag gravid ut?" frågar jag syrran. "Ja det gör du faktiskt, där!" säger hon och pekar på min högra sida. Men jag törs inte ta ett gravtest. Det lyser så fult negativt på mig jämt. Och tur var väl det. En dag på jobbet får jag jätteont i magen och får åka in till akuten. Syster följer med. Hon är höggravid med lilla M. Sköterskan berättar att jag är gravid men att något kan vara fel eftersom jag har så ont och har haft färgade flytningar. Vi måste vänta på en gyn-undersökning. I många timmar sitter vi där. "Vad är oddsen för att jag skulle bli gravid på egen hand och något skulle vara fel" upprepar jag gång på gång. Syster är fin, stöttar mig utan att varken ge mig hopp eller ta det ifrån mig. Jag funderar på att jag ska ringa D och berätta att han ska kanske bli pappa. Men något får mig att vänta. Samtalet till D blir senare att jag är gravid men att barnet ska dö. Vid gyn-undersökningen visar det nämligen att fostret fastnat i äggledaren, 7 veckor gammal. Jag bryter ihop, läggs in och dagen efter är min lilla böna borta.

Nu drar IVF-karusellen igång. Jag får hormoner, sprutor och vi plockar ut ägg. Det går bra och gör inte alls så ont som jag trott. 3 fick vi denna gång och man återför ett färskt till mig. Reslutat - negativt gravtest och jag bryter ihop.

Försök nummer två, frysförsök. Tar sig inte och denna gång är slaget hårdare. Bryter ihop ännu mer och det gör bokstavligen talat ont i hjärtat.

Försök nummer tre, FET 2. Nu är jag hoppfull. Tredje gången gillt. Jag är glad hela dagen. Positiv. Några timmar innan ringer de och säger att upptiningen misslyckades. Bryter ihop. Måste göra om allt. Vill inte. Orkar inte. Men har inget val.

Hormoner och sprutor igen. Denna gång gör äggutplocket så fruktansvärt ont och jag kvider mig igenom den. Många fina ägg får vi ut och det blir 5 perfekta embryon. Två sätts in. "Stanna kvar där nu, hör ni det" säger läkaren.
Och reslutatet. POSITIVT! Glömmer aldrig den känslan. Första gången jag får se ett plus på ett sånt där jävla test. Total lycka! Jag gör test i flera dagar och plusset lyser lika starkt varje gång.

En kväll när jag går på toaletten så ser jag att det droppar blod ner i toaletten. Skriker på D som kommer springandes. "Det är slut nu" säger jag och jag känner mig helt tom. Vet inte hur länge jag sitter där på toaletten innan jag orkar ta mig upp. Gråter hela natten. Ringer rmc på morgonen och gråter. Får en tid för ultraljud. Vi åker dit. Två stycken livrädda personer som är vettskrämda för vad beskedet ska bli. Först ser vi en tom hinnsäck. Sedan ser vi en till. Med ett tickande hjärta. Det visar sig att båda embryona fastnat men att den ena nu i vecka 7 försvunnit. Men vår fina lillkille finns kvar <3
När jag går därifrån är jag så lycklig över barnet som lever.

Nu är det 19 dagar kvar. Och vi längtar så efter dig <3