Om örat

Förra veckan var jag som bekant hemma med världens megaförkylning. Har nog aldrig varit så snorig som då. I fredags började jag må bättre. Då blev Danne sjuk med 40 graders feber. På lördagen mådde jag toppen. På natten vaknade jag vid tre med världens smärta i örat. Trodde att jag legat konstigt på örat men det blev bara värre och värre. Söndag-natten satt jag upp och tjöt mest hela tiden, tuppade av då och då av trötthet. I måndags var jag på vårdcentralen. Läkaren konstaterade då akut öroninflammation och jag fick antibiotika och blev sjukskriven till och med onsdag.
- Kommer jag att kunna sova inatt nu? frågade jag
- Jadå, antibiotikan verkar snabbt och imorrn kommer du att må mycket bättre.
Nej det gjorde jag ej. Samma smärta och ingen sömn knappt. Har även spytt som en gris dessa dagar. Vet inte om det berodde på smärtan eller på att bebis var arg för att jag knappt kunde äta.
Örat blev ej bättre så ringde vårdcentralen igen på onsdag och frågade om det skulle vara så här och hur skulle jag kunna arbeta på torsdagen.
Snorkig sköterska säger då att det tar 3 dygn för antiobiotikan att verka så jag kan nog arbeta imorgon torsdag , förhoppningsvis släpper det idag.
Det släpper ej. Så ringde imorse igen. Fick nu prata med förstående sköterska som sa att det kan ta flera dagar innan antibiotikan verkar. Hon säger att läkaren ska ringa upp och det gör hon sen och sjukskriver mig veckan ut. Sa att jag skulle höra av mig om det inte blivit bättre i mitten av nästa vecka.
Hallå där! Först skulle antibiotikan verka redan första dagen, sen efter tre dygn, och nu kan det ta upp till flera dagar?
Så nu är det bara att fortsätta knapra antibiotika, panodil, ta nässpray och tryckutjämna. För på måndag ska jag faan vara tillbaka på jobbet!!!

Ultraljud vecka 20

Igår var vi på ultraljud. Var ju nervös innan att det skulle ha hänt nåt och barnmorskans inledande ord gjorde ju inte saken bättre:
- Jaha nu buffar och bultar det väl för fullt där inne?
- Nej jag känner inget.
- Känner du inget? Ingenting?
- Näeee
- Men har magen växt då?
- Ja, nej, jag vet inte!
Och så dog jag lite inombords. Men när vi började titta så såg vi lilla grynets hjärta slå så fint så. PUH <3 Danne och jag tittade på varandra och log.
Vårt lilla gry är en bångstyrig liten sak. Vill inte bli mätt och så. Förklaringen till att jag inte känt nåt är att den ligger långt ner och bakom livmodern som då fungerar som en stötdämpare. När vi skulle titta på ansiktet så körde den hela tiden upp händerna och höll för :-) Sedan skulle hon kolla att alla organ såg fina ut men det var inte det lättaste då bebis vägra flytta sig. Men hjärnan såg fin ut. Vi fick tid för nytt ultraljud om tre veckor och då ska hon försöka se hjärtat och ryggmärgen lite bättre. Något kön kunde hon inte se så det hoppas vi få reda på nästa gång. Men helt underbart att lilla grynet mår bra och att hjärtat slår. Det är det enda som betyder nåt <3 Min lilla envisa bebis <3 Kanske är en riktig liten blygis och då lär den väl få en chock då den träffar sin kusin Milo för han är nämligen allt annat än blyg :-) Mosters gäpiga rackarunge <3

Örat har blivit liiite bättre, med betoning på lite. Har fortfarande ont, lock för örat och hör knappt på det örat. Blir sjukskriven veckan ut. Blää jag saknar mina kollegor och alla fna barn!!!

Vårdcentralen

Ska strax i väg till vårdcentralen. Har inte sovit en blund inatt på grund av örat. Det gör så jävla ont så det är inte klokt. Känns som om jag har ett stort elefantöra som bultar och skär. Hoppas att de kan göra något för jag klarar inte en natt till med denna smärta... Hör inget på örat heller... Faaaann

AAAJJJ

Vaknade klockan 3 inatt av att jag hade jävligt ont i örat. Blev bara värre och värre. Lite panodil gjorde att jag kunde somna om tills klockan 6 då jag vaknade igen med ännu mer ont. Bara att kliva upp.. Så nu har jag alltså drabbats av öroninflammation :-( Googlade (as usual) på öroninflammation och det verkar som om läkarna inte gör något om man inte har lika ont efter 3 dagar. Så nu får jag alltså gå omkring med en skärande smärta i örat! FAAN säger jag bara och hoppas på att smärtan försvinner under dagen.

När den ena blir frisk blir den andra sjuk

Igår mådde jag bra igen, nu är det bara hostan som återstår. Då blev dock Danne sjuk. Typiskt!
Nu är det inte långt kvar till ultraljudet, det är på onsdag och då hoppas vi kunna se vilket kön det är på vår lilla filur. Jag är såå nyfiken. Har alltid tänkt att jag inte ville veta men nu kan jag knappt bärga mig innan jag vet. Jag tror att det kommer att bli mer verkligt också, om jag vet vem det är därinne. Läääääängtar :-)

Just det, nu verkar det som att alla kan kommentera på bloggen. Har ändrat lite i mina inställningar så nu verkar det fungera så: kommentera på!!

Trevlig helg alla fina <3

150 days to go, hormones are a bitch

150 dagar kvar tills lilla grynet beräknas komma. Och hormonerna svallar som aldrig förr! Igår bröt jag samman för jag trodde att Klinga hade dött. Det var såhär:
Klinga brukar komma hem vid halv fyra tiden. Igår skulle han stanna och handla lite också. Ibland arbetar han över några minuter. Jag ringde honom vid halv fyra för att se om han var på väg så jag kunde börja med maten. Hans telefon var avstängd. Ringde igen. Och igen. Telefonen fortfarande avstängd. Då fick jag för mig att något hemskt hade hänt, en olycka på motorvägen och att han dött. Detta trodde jag i en halvtimme. En halvtimme av ren vånda och jag saknade honom något fruktansvärt. Till och med hundarna började vanka omkring och blev oroliga av min oro. TILL SLUT klockan 16 kom bilen inrullandes på avfarten. Då brast det och jag grät och grät. När Klinga kom innanför dörren möttes han av en gråtande kvinna som tjöt "Åh vad jag saknat dig, jag trodde att du var död". Kling gav mig en hård lång kram och försäkrade mig om att allt var bra och att hans batteri bara var slut. Från och med nu ska han sms:a om hans batteri håller på att dö så jag vet. Ja ni, dessa hormoner!!

Snurrig av allt snor??

Snorar fortfarande men nu är det mest hostan som är jobbig då den river i hela bröstet. Nu kan bebisen höra sägs det och då hör den mammans hjärta och tarmrörelser, om hon hostar eller nyser osv. Kul för mitt lilla gryn - han/hon har fått lyssna till mitt snorande och hostande till förbannelse nu så den kommer väl ut med en näsduk i beredskap till sin mamma.
Apropå det, Milo var så söt i söndags när han var på besök. det var då jag började bli snorig. Jag snöt mig typ hela tiden. När Milo sedan fick tag i ett papper så kröp han fram till mig och höll pappret mot min näsa och så gjorde han "snorrörelser" med sin lilla näsa.. hehehe GULLET <3

Skulle micra lite tevatten förut. Ställde in koppen i micron och när jag skulle ta ut den så var det enbart en tom kopp. Jag hade glömt att hälla i vatten!! Blir man hjärndöd av allt snorande månne??

Håller mina tummar stenhårt för Du fattas mig nu...och hoppas att du snart får tid för VUL och och får se ett tickande litet hjärta. Det är du verkligen värd!!

Vem är jag?

Jag har varit i valet och kvalet huruvida jag ska fortsätta med bloggen. När jag startade lilla bönan var det för att jag befann mig i helvetet och behövde stöd från er andra som visste hur det kändes. Och ni har hjälpt mig något otroligt! Nu är lilla bönan gravid men betyder det att hon inte finns längre?  Nej, hon finns och hon minns hur det känns att leva med tron att man aldrig ska få bli gravid eller få ett litet barn. Det är en del av mig och kommer alltid att vara. Och jag är fortfarande rädd. Livrädd att något ska hända och att jag åter ska befinna mig i helvetet.
Men nu tänker jag inte längre vara anonym. Så detta är lilla bönan i verkligheten:
Jag heter Kriss och bor tillsammans med Daniel, also known as Klinga, och våra två hundar, Gismo och Nellie, i ett hus på landet som vi köpte för snart två år sedan. Här trivs jag utmärkt!
Vi har försökt få barn i snart 5 år. 5 jävliga år.
Men nu är jag äntligen gravid och lilla grynet beräknas komma den 16 juli. Jag längtar så jag nästan spricker :-)
Min bästa vän och mitt största stöd är min lillasyster. Fina Emma. Hon har funnits vid min sida genom allt och stöttat, pushat och förstått. Hon är mamma till lilla M. Lilla M är sötaste Milo och han blir ett år i mars. Han är en riktig liten rackarunge som vet vad han vill. Han kommer att lära sin lilla kusin massa hyss :-)  Rickard är hennes karl och han och Klinga gillar att fiska mest hela tiden. Det gör inte oss tjejer nåt, för då myser vi och hittar på bus :-)
Jag är förskollärare och trivs som fisken i vattnet. Vill även utbilda mig till specialpedagog och så småningom bli förskolechef, vet bara inte hur jag ska hinna med allt... :-)
Ja det var lite om mig...
(På korten är jag i vecka 17 och 18)

Satan i gatan

Usch och blä och fy för förkylningar!!! Är fortfarande genomförkyld, har en jävlig hosta och mår allmänt pyton. Firade alla hjärtans dag med pizza och film (och allmänt snorande). Dock har jag noll smaksinne så vet inte om pizzan var god. Har ingen matlust alls men måste ju tvinga i mig då lilla bebis behöver näring. Länge sen jag mådde såhär pyton...

Dagarna spenderar jag nedbäddad i soffan och ser på gamla repriser av diverse serier. Såg att vintern kommit utanför fönstret.
Ja det var väl alles...

Jag hjärta Daniel

Jag älskar verkligen denna mannen. På kortet högst upp myser han med min systerdotter, sötaste lilla M. Det andra kortet är på oss.
Jag och Daniel har varit tillsammans i 8 år. Det har inte varit 8 lätta år men vi har hela tiden haft varandra att luta oss mot. Jag hade inte klarat av att gå igenom all skit utan honom vid min sida. Han gör alltid sitt bästa för att jag ska vara glad, för han älskar att se mig glad. Det säger han ofta. Och han bryts ner när jag är nedbruten - för han klarar inte att se mig lida. Under alla turer fram och tillbaka till rmc har han alltid stöttat och pushat. Han har funnits vid min sida utan förbehåll. Han har varit positiv när jag inte klarat att vara det. Och han har försökt hålla mig nere på jorden när jag velat sväva iväg. För att fallet inte ska bli så hårt. Det har blivit hårt varje gång men ändå..
När jag fick reda på att jag var gravid för första gången ville jag ringa och säga: Du ska bli pappa!! Men jag gjorde inte det.Något fick mig att vänta tills jag blivit undersökt av läkare. Och tur var väl det, då lilla bönan visade sig ligga utanför livmodern. Det gjorde så fruktansvärt ont. Ett hårt slag i ansiktet på oss. Men Danne fanns där, vid min sida på sjukhuset under alla dar jag var där.
Nu äntligen ska han få bli pappa. Och han kommer att bli världens bästa pappa! För han är väldens snällaste människa!
Jag älskar dig <3

Hormoner...

Tack ni som kommenterat och hört av er om min oro, jag vet ju egentligen att alla graviditeter är olika och att jag mest nojjar. Men när man gått igenom så mycket skit så är det svårt att tro på allt. Jag blir så här när det närmar sig ultraljud, då väntar jag mig det värsta för jag är så otroligt rädd att något ska hända. Men det kommer jag väl att vara fram tills barnet kommer, och då börjar en ny sorts oro som varar resten av livet.
Jag tror att det mest är hormonerna dock som spökar. Igår bara grät jag, mest hela tiden. Ringde mamma som blev jätteorolig när jag grät så att jag inte kunde få fram ord. Men när vi pratat en stund kändes allt mycket bättre <3.
Idag ligger jag fortfarande hemma sjuker och dan. Ligger framför tv:n och tårarna bränner i ögonen vad jag än ser på. Kan tycka en reklam är sorglig. Hormones hormones...

Hoppas att ni alla får en fin alla hjärtans dag <3

Livrädd

Imorgon går jag in i vecka 19. Den 22 februari är det ultraljud. Nojjan över att något ska gå fel har aldrig varit så stor och jag är livrädd. Väntar bara på att helvetet ska ta över igen.
Är hemma och är sjuk, hostar och snorar. Och gråter. Inte för att jag är sjuk utan för att jag är så rädd. Googlar på vecka 19 och missfall fast jag vet att det är det värsta jag kan göra. Det står att man i vecka 19 ska kunna känna livmodern under naveln, det an inte jag. Många har känt fladder eller liknande, det har inte jag. Tycker inte att magen växer längre heller. Kan till och med dra in magen, ska man kunna det? Usch vad det är jobbigt just nu...

Snälla lilla bebis. finns kvar <3

Vecka 17

Dagarna rullar på, måndag och fredag hela tiden tycker jag!
Annars händer det inte mycket, magen växer och det är supermysigt. Längtar till 22 februari då vi ska göra ultraljud igen och då vi förhoppningsvis får reda på vad det är för kön...såå nyfiken... Å jag längtar ihjäl mig tills lilla bebis kommer, kan det inte vara juli NU. Vill så gärna hålla vårt barn i famnen <3