Tack ni som kommenterat och hört av er om min oro, jag vet ju egentligen att alla graviditeter är olika och att jag mest nojjar. Men när man gått igenom så mycket skit så är det svårt att tro på allt. Jag blir så här när det närmar sig ultraljud, då väntar jag mig det värsta för jag är så otroligt rädd att något ska hända. Men det kommer jag väl att vara fram tills barnet kommer, och då börjar en ny sorts oro som varar resten av livet.
Jag tror att det mest är hormonerna dock som spökar. Igår bara grät jag, mest hela tiden. Ringde mamma som blev jätteorolig när jag grät så att jag inte kunde få fram ord. Men när vi pratat en stund kändes allt mycket bättre <3.
Idag ligger jag fortfarande hemma sjuker och dan. Ligger framför tv:n och tårarna bränner i ögonen vad jag än ser på. Kan tycka en reklam är sorglig. Hormones hormones...
Hoppas att ni alla får en fin alla hjärtans dag <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar