150 days to go, hormones are a bitch

150 dagar kvar tills lilla grynet beräknas komma. Och hormonerna svallar som aldrig förr! Igår bröt jag samman för jag trodde att Klinga hade dött. Det var såhär:
Klinga brukar komma hem vid halv fyra tiden. Igår skulle han stanna och handla lite också. Ibland arbetar han över några minuter. Jag ringde honom vid halv fyra för att se om han var på väg så jag kunde börja med maten. Hans telefon var avstängd. Ringde igen. Och igen. Telefonen fortfarande avstängd. Då fick jag för mig att något hemskt hade hänt, en olycka på motorvägen och att han dött. Detta trodde jag i en halvtimme. En halvtimme av ren vånda och jag saknade honom något fruktansvärt. Till och med hundarna började vanka omkring och blev oroliga av min oro. TILL SLUT klockan 16 kom bilen inrullandes på avfarten. Då brast det och jag grät och grät. När Klinga kom innanför dörren möttes han av en gråtande kvinna som tjöt "Åh vad jag saknat dig, jag trodde att du var död". Kling gav mig en hård lång kram och försäkrade mig om att allt var bra och att hans batteri bara var slut. Från och med nu ska han sms:a om hans batteri håller på att dö så jag vet. Ja ni, dessa hormoner!!