VILL HA BARN

Köpte mig en bok som jag börjat läsa och som beskriver precis hur jag känner. För det är svårt att förklara för nära och kära vad man känner och tänker när man så gärna vill ha en liten bebis men inte lyckas. Boken heter "Vill ha barn" och är skriven av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander. Ingela lyckades bli med barn på åttonde ivf-försöket.

De skriver om kvinnors och mäns sätt att sörja när det misslyckas. Kvinnan blir vansinnigt ledsen och otröstlig. Mannen blir också ledsen men kanske mest orolig för sin kvinna. Han längtar i och för sig lika mycket efter barn (sid.16). Detta stämmer så väl in på oss. D.s hjärta brister när han ser mig ledsen och försöker skydda mig från saker som jag ska bli ledsen av. Men det går tyvärr inte att skydda mig, jag tänker och känner alldeles för mycket och behöver prata om det med någon. Så jag har valt min fina lillasyster. För hon vet precis vad hon ska säga, fast det vet hon inte själv. Men hennes ord tröstar ALLTID <3

Sedan ilskan. Jag har pratat med min finaste kollega om ilska. Att jag känner mig arg. I boken menar de att barnlösheten leder till en livskris eftersom man ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. De vanligaste symptomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. att befinna sig i en kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion. 

Man tänker även på detta hela tiden. Så man är stressad jämt. "Tänk på nåt annat" "Gör nåt annat" säger folk omkring men det går inte. Dessa tankar tar upp ALL tid. Att höja livskvalitén  under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitén och att härda ut. Och det är precis vad jag gör just nu. Härdar ut. Så förlåt för att jag inte orkar göra en massa saker eller träffa en massa folk. Det är för jobbigt just nu...men jag härdar ut.

Rädslan för döden

Läste Malin Wollins mamablogg och hennes ständiga rädsla för döden efter missfallet och känner igen mig väldigt mycket.

Precis efter att jag fått utomkvedshavandeskapet så blev jag så rädd för döden. För det blev så uppenbart på nåt vis. Att vad som helst kan hända. Till och med det jävligaste. För när man inte kan bli gravid och så blir man det och så fastnar den i äggledaren...då känns det som att vad som helst kan hända. Och då blev jag så rädd att jag skulle dö. Rädd att bli kidnappad. eller att det skulle bli inbrott och att jag skulle råka bli mördad. Men mest av allt var jag rädd att D skulle dö. Så fort han inte svarade i mobilen blev jag först arg. Och sen så otroligt rädd att han var död och jag lämnad kvar. Dessa tankar har idag bleknat men finns kvar. Och så dog lilla L och allt i livet blev så orättvist och jävligt igen. Jag försöker att inte låta sorgen och rädslan ta över. Men så tänker jag på att jag kunde haft en månads liten bebis just nu. Och det gör jävligt ont.

Jag kan inte hjälpa det...

men jag tänker på dig hela tiden... <3

Lite frågor...

Först och främst: Tack alla ni som bloggar om barnlöshet. Ni ger mig enormt mycket styrka både genom att ge mig fina kommentarer på min blogg men också i era fina inlägg om livet och om det vi alla önskar oss allra mest! Sen jag började blogga har jag fått så mycket styrka och hopp, tack vare er <3

Ni vet ju oxå allt :-) så här kommer några frågor ni kanske kan svara på:

• Av rmc i linköping får vi två gratisförsök, vi har gjort ett ivf och ett fet. Räknas det som två försök eller menar de två ivf?
• Har upptäckt skillnad på embryo och blastocyst, långtids- och korttidsodling. Vad är skillanden och vad avgör vilket man får?
• Vid ivf fick jag progesteron men inte när jag gjorde fet vid naturlig cykel. Kan man inte få progesteron vid naturlig cykel som hjälp på traven? 

 Hmm hade säkert fler undringar men har glömt dem nu..

Återigen, tack för att ni finns! (Fast jag önskar att ni inte gjorde det och att vi alla kunde få nosa på våra små bebisar just nu...)

Min lillasyster

Var inne på en blogg och läste om en liten ledsen finurla som hade en syster som inte brydde sig ett dugg om henne. Jag tyckte så synd om henne så jag grät. Hon hade skrivit såhär (hoppas det är okej att jag citerar ett stycke från dig):

Det var där det hela började... att ha en syster som bryr sig -för jag var inne på en blogg som hade en syster som grät med henne. Fin syster har du - var rädd om henne!

 Det var min blogg hon hade läst, jag var tvungen att fråga, för det slog mig att min syster verkligen är den finaste och jag lovar att alltid vara rädd om henne!

När jag var fyra år skulle jag och min bror få ett till syskon. Jag önskade mig så mycket att det skulle bli en flicka. Och det blev det! Den sötaste lilla flicka ni kan tänka er. Min lillasyster. Och jag har älskat henne sen första gången jag såg henne!

Idag är hon mamma. Den finaste mamma jag kan tänka mig. Med den finaste sonen som finns! Och hon stöttar mig, gråter med mig, peppar mig, älskar mig och får mig ALLTID att skratta... Och låter mig mysa med lilla M så mycket jag vill :-)

Som sagt; den finaste syster man kan ha och jag ska alltid vara rädd om henne!

LILLASYSTER, JAG ÄLSKAR DIG!

Lilla bönan

Jag kunde ha varit mamma nu. Det slog mig precis! Lilla bönan som förlorades i och med utomkvedet kunde ha varit mitt barn nu. Vårt barn! Kunde hetat Stellan. Men det hade han ju aldrig fått för D.
Men ändå, jag kunde ha varit mamma och D kunde ha varit pappa och mitt liv hade kunnat vara annorlunda. Lyckligare. En bit fattas. En stor bit. 

Jag känner mig rent ut sagt värdelös ibland. För att jag inte kan få barn. Det är ju meningen med livet. Varför finns jag om jag sen bara en dag ska dö och kvar finns inget? Jag vet att man inte ska tänka så här men det gör jag ibland. Men å andra sidan kanske jag finns för att en dag rädda ett barn. Inte mitt barn men ett barn. Ett barn som någonstans i världen finns som inte har någon mamma. Är det meningen med mitt liv?

Vilka tankar man har...
Men jag är inte så olycklig som det låter. Jag är egentligen ganska lycklig trots allt. Men jag saknar...Saknar nån jag egentligen aldrig haft...  Lilla bönan...

Tillbaka i verkligheten...

Precis så känns det just nu. Som om jag har fått tillbaks mitt liv ett tag. Mitt liv utanför barnlöshetsbubblan. För nu händer inget med det förrän i augusti och då kan jag få vara bara jag.

När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.

Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M.  Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten

Väntan. Igen.

Jaha, ringde rmc förut och meddelade resultatet. Var någon ny sköterska som svarade och hon var inte lika trevlig som A som brukar svara är. A är så empatisk. Det låter som att hon blir lika ledsen som jag när det misslyckats. Fint av henne tycker jag. Anyway, Nu börjar väntan igen. Vänta till augusti för att då sätta in det enda lilla embryo som ligger kvar. Hoppas att det är meningen att det är du som ska bli mitt älskade barn!
På nåt sätt är jag inte så depp som jag trodde att jag skulle vara. Ett av hjärtegullen på förskolan sa såhär till mig (hon är 4 år)
- Du har inga barn, sa hon.
- Näe det har jag inte svarade jag.
- En del får barn och en del får inga, sa hon, men det gör inget för du har ju som tur är alla oss!
Så sant lilla vackra barn, så sant.

Jag tänker i allafall var stark. Jag har ju så mycket fint i mitt liv. 
Och sen i augusti tar vi nya tag! Men först, njuter vi av sommaren!

"If your’e going through hell, keep going” (Winston Churchill)

Testet var ju såklart negativt. Det visste jag ju egentligen. Men hoppet lever ju fortfarande ändå. Det är jag glad för. Att lilla M och lillasyster håller tummarna för mig värmer och stärker mig såå otroligt. Jag ser på lilla M som är så fantastiskt fin och jag ser hans mamma som är så fantastiskt fin och den kärleken som jag ser i deras ögon när de ser på varann, den, DEN gör det värt att kämpa vidare för att en dag få uppleva det. Så jag går genom helvetet, men jag går åtminstone.

Testdag

Idag var det testdag, på ruvardag 15. Ja ni kan ju själva gissa resultatet. NEGATIVT! Besvikelsen finns där men jag orkar knappt bry mig om den. För jag hatar den och jag hatar att den ska få förstöra mitt annars så underbara liv. Jag vill vara glad. Ingen bitter negativ människa. Men jag förvandlas till det, sakta men säkert. Men som sagt: snart orkar jag inte bry mig längre. Men det vet jag ju att jag gör ändå.

Som jag sa så kissade jag ju på stickan imorse. Negativt såklart. Hade inte köpt något clearblue utan använde en sån där billigt sticka, hade ju en kvar hemma. Efter att jag använt den så stoppade jag tillbaks den i förpackningen. Men sen när jag skulle slänga sticka så tänkte jag "Jag tittar en sista gång". Och då var det något lila där. Inget streck direkt men jag reagerade ändå. Men jag tror att eftersom jag knölade ihop stickan så färgade teststrecket av sig. Men ändå, jag blev osäker. Så bad D att köpa med ett nytt test hem, ett clearblue, som jag ska ta imorrn... Är det det här som menas med att hoppet är det sista som lämnar människan?? För visst hänger jag ju på en skör tråd av hopp. Det är nästintill patetiskt juu...