Läste Malin Wollins mamablogg och hennes ständiga rädsla för döden efter missfallet och känner igen mig väldigt mycket.
Precis efter att jag fått utomkvedshavandeskapet så blev jag så rädd för döden. För det blev så uppenbart på nåt vis. Att vad som helst kan hända. Till och med det jävligaste. För när man inte kan bli gravid och så blir man det och så fastnar den i äggledaren...då känns det som att vad som helst kan hända. Och då blev jag så rädd att jag skulle dö. Rädd att bli kidnappad. eller att det skulle bli inbrott och att jag skulle råka bli mördad. Men mest av allt var jag rädd att D skulle dö. Så fort han inte svarade i mobilen blev jag först arg. Och sen så otroligt rädd att han var död och jag lämnad kvar. Dessa tankar har idag bleknat men finns kvar. Och så dog lilla L och allt i livet blev så orättvist och jävligt igen. Jag försöker att inte låta sorgen och rädslan ta över. Men så tänker jag på att jag kunde haft en månads liten bebis just nu. Och det gör jävligt ont.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar