Man minns...

Just nu är det många i min bloggvärld som ruvar, snart ska ruva eller som väntar på att få hem ett litet barn. Eller som bara väntar. För det är ju det man gör. Väntar och bryter ihop.

Tittade på min bilddagbok och såg att det är exakt ett år sedan jag ruvade på ännu ett embryo. Det tog sig inte och jag bröt ihop vid matbordet. Jag minns hur jag satt där och bara grät. Jag minns hur Danne inte visste vad han skulle göra, hur jobbigt han tyckte att det var. Jag minns hur ONT det gjorde. Som om hela mitt hjärta hade brustit. Och jag hade inget hopp kvar. När jag satt där och hade så otroligt ont av all smärta kom min syster och tog mig i sin famn. Jag minns det som igår.

Jag tänker på alla som fortfarande upplever denna smärta varje dag. Som kämpar. Och väntar. Och bryter ihop. Det gör ont i mig. Jag klarar knappt av att läsa era bloggar, att tänka på er. För jag vill så gärna att ni ska lyckas.

Världens bästa lillasyster med finaste lilla Milo <3

Ni ska veta att jag håller mina tummar stenhårt för er alla och hoppas innerligt på att ni en dag får hålla ert barn i er famn <3