Köpte mig en bok som jag börjat läsa och som beskriver precis hur jag känner. För det är svårt att förklara för nära och kära vad man känner och tänker när man så gärna vill ha en liten bebis men inte lyckas. Boken heter "Vill ha barn" och är skriven av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander. Ingela lyckades bli med barn på åttonde ivf-försöket.
De skriver om kvinnors och mäns sätt att sörja när det misslyckas. Kvinnan blir vansinnigt ledsen och otröstlig. Mannen blir också ledsen men kanske mest orolig för sin kvinna. Han längtar i och för sig lika mycket efter barn (sid.16). Detta stämmer så väl in på oss. D.s hjärta brister när han ser mig ledsen och försöker skydda mig från saker som jag ska bli ledsen av. Men det går tyvärr inte att skydda mig, jag tänker och känner alldeles för mycket och behöver prata om det med någon. Så jag har valt min fina lillasyster. För hon vet precis vad hon ska säga, fast det vet hon inte själv. Men hennes ord tröstar ALLTID <3
Sedan ilskan. Jag har pratat med min finaste kollega om ilska. Att jag känner mig arg. I boken menar de att barnlösheten leder till en livskris eftersom man ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. De vanligaste symptomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. att befinna sig i en kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion.
Man tänker även på detta hela tiden. Så man är stressad jämt. "Tänk på nåt annat" "Gör nåt annat" säger folk omkring men det går inte. Dessa tankar tar upp ALL tid. Att höja livskvalitén under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitén och att härda ut. Och det är precis vad jag gör just nu. Härdar ut. Så förlåt för att jag inte orkar göra en massa saker eller träffa en massa folk. Det är för jobbigt just nu...men jag härdar ut.
tisdag 28 juni 2011
Rädslan för döden
Läste Malin Wollins mamablogg och hennes ständiga rädsla för döden efter missfallet och känner igen mig väldigt mycket.
Precis efter att jag fått utomkvedshavandeskapet så blev jag så rädd för döden. För det blev så uppenbart på nåt vis. Att vad som helst kan hända. Till och med det jävligaste. För när man inte kan bli gravid och så blir man det och så fastnar den i äggledaren...då känns det som att vad som helst kan hända. Och då blev jag så rädd att jag skulle dö. Rädd att bli kidnappad. eller att det skulle bli inbrott och att jag skulle råka bli mördad. Men mest av allt var jag rädd att D skulle dö. Så fort han inte svarade i mobilen blev jag först arg. Och sen så otroligt rädd att han var död och jag lämnad kvar. Dessa tankar har idag bleknat men finns kvar. Och så dog lilla L och allt i livet blev så orättvist och jävligt igen. Jag försöker att inte låta sorgen och rädslan ta över. Men så tänker jag på att jag kunde haft en månads liten bebis just nu. Och det gör jävligt ont.
Precis efter att jag fått utomkvedshavandeskapet så blev jag så rädd för döden. För det blev så uppenbart på nåt vis. Att vad som helst kan hända. Till och med det jävligaste. För när man inte kan bli gravid och så blir man det och så fastnar den i äggledaren...då känns det som att vad som helst kan hända. Och då blev jag så rädd att jag skulle dö. Rädd att bli kidnappad. eller att det skulle bli inbrott och att jag skulle råka bli mördad. Men mest av allt var jag rädd att D skulle dö. Så fort han inte svarade i mobilen blev jag först arg. Och sen så otroligt rädd att han var död och jag lämnad kvar. Dessa tankar har idag bleknat men finns kvar. Och så dog lilla L och allt i livet blev så orättvist och jävligt igen. Jag försöker att inte låta sorgen och rädslan ta över. Men så tänker jag på att jag kunde haft en månads liten bebis just nu. Och det gör jävligt ont.
måndag 20 juni 2011
Lite frågor...
Först och främst: Tack alla ni som bloggar om barnlöshet. Ni ger mig enormt mycket styrka både genom att ge mig fina kommentarer på min blogg men också i era fina inlägg om livet och om det vi alla önskar oss allra mest! Sen jag började blogga har jag fått så mycket styrka och hopp, tack vare er <3
Ni vet ju oxå allt :-) så här kommer några frågor ni kanske kan svara på:
Återigen, tack för att ni finns! (Fast jag önskar att ni inte gjorde det och att vi alla kunde få nosa på våra små bebisar just nu...)
Ni vet ju oxå allt :-) så här kommer några frågor ni kanske kan svara på:
- Av rmc i linköping får vi två gratisförsök, vi har gjort ett ivf och ett fet. Räknas det som två försök eller menar de två ivf?
- Har upptäckt skillnad på embryo och blastocyst, långtids- och korttidsodling. Vad är skillanden och vad avgör vilket man får?
- Vid ivf fick jag progesteron men inte när jag gjorde fet vid naturlig cykel. Kan man inte få progesteron vid naturlig cykel som hjälp på traven?
Återigen, tack för att ni finns! (Fast jag önskar att ni inte gjorde det och att vi alla kunde få nosa på våra små bebisar just nu...)
torsdag 16 juni 2011
Min lillasyster
Var inne på en blogg och läste om en liten ledsen finurla som hade en syster som inte brydde sig ett dugg om henne. Jag tyckte så synd om henne så jag grät. Hon hade skrivit såhär (hoppas det är okej att jag citerar ett stycke från dig):
Det var där det hela började... att ha en syster som bryr sig -för jag var inne på en blogg som hade en syster som grät med henne. Fin syster har du - var rädd om henne!
Det var min blogg hon hade läst, jag var tvungen att fråga, för det slog mig att min syster verkligen är den finaste och jag lovar att alltid vara rädd om henne!
När jag var fyra år skulle jag och min bror få ett till syskon. Jag önskade mig så mycket att det skulle bli en flicka. Och det blev det! Den sötaste lilla flicka ni kan tänka er. Min lillasyster. Och jag har älskat henne sen första gången jag såg henne!
Idag är hon mamma. Den finaste mamma jag kan tänka mig. Med den finaste sonen som finns! Och hon stöttar mig, gråter med mig, peppar mig, älskar mig och får mig ALLTID att skratta... Och låter mig mysa med lilla M så mycket jag vill :-)
Som sagt; den finaste syster man kan ha och jag ska alltid vara rädd om henne!
LILLASYSTER, JAG ÄLSKAR DIG!
Det var där det hela började... att ha en syster som bryr sig -för jag var inne på en blogg som hade en syster som grät med henne. Fin syster har du - var rädd om henne!
Det var min blogg hon hade läst, jag var tvungen att fråga, för det slog mig att min syster verkligen är den finaste och jag lovar att alltid vara rädd om henne!
När jag var fyra år skulle jag och min bror få ett till syskon. Jag önskade mig så mycket att det skulle bli en flicka. Och det blev det! Den sötaste lilla flicka ni kan tänka er. Min lillasyster. Och jag har älskat henne sen första gången jag såg henne!
Idag är hon mamma. Den finaste mamma jag kan tänka mig. Med den finaste sonen som finns! Och hon stöttar mig, gråter med mig, peppar mig, älskar mig och får mig ALLTID att skratta... Och låter mig mysa med lilla M så mycket jag vill :-)
Som sagt; den finaste syster man kan ha och jag ska alltid vara rädd om henne!
LILLASYSTER, JAG ÄLSKAR DIG!
onsdag 15 juni 2011
Lilla bönan
Jag kunde ha varit mamma nu. Det slog mig precis! Lilla bönan som förlorades i och med utomkvedet kunde ha varit mitt barn nu. Vårt barn! Kunde hetat Stellan. Men det hade han ju aldrig fått för D.
Men ändå, jag kunde ha varit mamma och D kunde ha varit pappa och mitt liv hade kunnat vara annorlunda. Lyckligare. En bit fattas. En stor bit.
Jag känner mig rent ut sagt värdelös ibland. För att jag inte kan få barn. Det är ju meningen med livet. Varför finns jag om jag sen bara en dag ska dö och kvar finns inget? Jag vet att man inte ska tänka så här men det gör jag ibland. Men å andra sidan kanske jag finns för att en dag rädda ett barn. Inte mitt barn men ett barn. Ett barn som någonstans i världen finns som inte har någon mamma. Är det meningen med mitt liv?
Vilka tankar man har...
Men jag är inte så olycklig som det låter. Jag är egentligen ganska lycklig trots allt. Men jag saknar...Saknar nån jag egentligen aldrig haft... Lilla bönan...
Men ändå, jag kunde ha varit mamma och D kunde ha varit pappa och mitt liv hade kunnat vara annorlunda. Lyckligare. En bit fattas. En stor bit.
Jag känner mig rent ut sagt värdelös ibland. För att jag inte kan få barn. Det är ju meningen med livet. Varför finns jag om jag sen bara en dag ska dö och kvar finns inget? Jag vet att man inte ska tänka så här men det gör jag ibland. Men å andra sidan kanske jag finns för att en dag rädda ett barn. Inte mitt barn men ett barn. Ett barn som någonstans i världen finns som inte har någon mamma. Är det meningen med mitt liv?
Vilka tankar man har...
Men jag är inte så olycklig som det låter. Jag är egentligen ganska lycklig trots allt. Men jag saknar...Saknar nån jag egentligen aldrig haft... Lilla bönan...
söndag 12 juni 2011
Tillbaka i verkligheten...
Precis så känns det just nu. Som om jag har fått tillbaks mitt liv ett tag. Mitt liv utanför barnlöshetsbubblan. För nu händer inget med det förrän i augusti och då kan jag få vara bara jag.
När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.
Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M. Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten
När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.
Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M. Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten
fredag 10 juni 2011
Väntan. Igen.
Jaha, ringde rmc förut och meddelade resultatet. Var någon ny sköterska som svarade och hon var inte lika trevlig som A som brukar svara är. A är så empatisk. Det låter som att hon blir lika ledsen som jag när det misslyckats. Fint av henne tycker jag. Anyway, Nu börjar väntan igen. Vänta till augusti för att då sätta in det enda lilla embryo som ligger kvar. Hoppas att det är meningen att det är du som ska bli mitt älskade barn!
På nåt sätt är jag inte så depp som jag trodde att jag skulle vara. Ett av hjärtegullen på förskolan sa såhär till mig (hon är 4 år)
- Du har inga barn, sa hon.
- Näe det har jag inte svarade jag.
- En del får barn och en del får inga, sa hon, men det gör inget för du har ju som tur är alla oss!
Så sant lilla vackra barn, så sant.
Jag tänker i allafall var stark. Jag har ju så mycket fint i mitt liv.
Och sen i augusti tar vi nya tag! Men först, njuter vi av sommaren!
På nåt sätt är jag inte så depp som jag trodde att jag skulle vara. Ett av hjärtegullen på förskolan sa såhär till mig (hon är 4 år)
- Du har inga barn, sa hon.
- Näe det har jag inte svarade jag.
- En del får barn och en del får inga, sa hon, men det gör inget för du har ju som tur är alla oss!
Så sant lilla vackra barn, så sant.
Jag tänker i allafall var stark. Jag har ju så mycket fint i mitt liv.
Och sen i augusti tar vi nya tag! Men först, njuter vi av sommaren!
"If your’e going through hell, keep going” (Winston Churchill)
Testet var ju såklart negativt. Det visste jag ju egentligen. Men hoppet lever ju fortfarande ändå. Det är jag glad för. Att lilla M och lillasyster håller tummarna för mig värmer och stärker mig såå otroligt. Jag ser på lilla M som är så fantastiskt fin och jag ser hans mamma som är så fantastiskt fin och den kärleken som jag ser i deras ögon när de ser på varann, den, DEN gör det värt att kämpa vidare för att en dag få uppleva det. Så jag går genom helvetet, men jag går åtminstone.
torsdag 9 juni 2011
Testdag
Idag var det testdag, på ruvardag 15. Ja ni kan ju själva gissa resultatet. NEGATIVT! Besvikelsen finns där men jag orkar knappt bry mig om den. För jag hatar den och jag hatar att den ska få förstöra mitt annars så underbara liv. Jag vill vara glad. Ingen bitter negativ människa. Men jag förvandlas till det, sakta men säkert. Men som sagt: snart orkar jag inte bry mig längre. Men det vet jag ju att jag gör ändå.
Som jag sa så kissade jag ju på stickan imorse. Negativt såklart. Hade inte köpt något clearblue utan använde en sån där billigt sticka, hade ju en kvar hemma. Efter att jag använt den så stoppade jag tillbaks den i förpackningen. Men sen när jag skulle slänga sticka så tänkte jag "Jag tittar en sista gång". Och då var det något lila där. Inget streck direkt men jag reagerade ändå. Men jag tror att eftersom jag knölade ihop stickan så färgade teststrecket av sig. Men ändå, jag blev osäker. Så bad D att köpa med ett nytt test hem, ett clearblue, som jag ska ta imorrn... Är det det här som menas med att hoppet är det sista som lämnar människan?? För visst hänger jag ju på en skör tråd av hopp. Det är nästintill patetiskt juu...
Som jag sa så kissade jag ju på stickan imorse. Negativt såklart. Hade inte köpt något clearblue utan använde en sån där billigt sticka, hade ju en kvar hemma. Efter att jag använt den så stoppade jag tillbaks den i förpackningen. Men sen när jag skulle slänga sticka så tänkte jag "Jag tittar en sista gång". Och då var det något lila där. Inget streck direkt men jag reagerade ändå. Men jag tror att eftersom jag knölade ihop stickan så färgade teststrecket av sig. Men ändå, jag blev osäker. Så bad D att köpa med ett nytt test hem, ett clearblue, som jag ska ta imorrn... Är det det här som menas med att hoppet är det sista som lämnar människan?? För visst hänger jag ju på en skör tråd av hopp. Det är nästintill patetiskt juu...
onsdag 8 juni 2011
Testdag imorgon
Imorgon är det dags att ta det där jävla graviditetstestet igen. Min värsta fiende just nu. Jag hatar att få ett minus, det är som att få ett mycket hårt slag i ansiktet varje gång. Trots att jag vet att det kommer att bli minus, då jag har tjuvtestat dag 10 och fått mens dag 11, så gör minuset, slaget, lika ont ändå. Jag hatar det. Hatar hatar HATAR!!!
IVF var ju liksom sista utvägen. Varför varför varför vill du inte fästa dig? Varför vill du inte stanna kvar hos mig? Hur många försök orkar man egentligen. Jag har "bara" gjort ett IVF och ett FET och känner att jag inte orkar bli besviken mer. Och om jag inte försöker så blir jag heller inte besviken..Eller jo det blir jag ju; hela livet kommer jag att vara besviken om jag inte får barn! Det enda jag önskar mig är ett litet barn. Jag kan bo i en liten hydda bara jag får en liten pluttis att älska.
Usch säger jag bara.
Håll tummarna imorrn är ni snälla. Kanske lite extra hårt?
IVF var ju liksom sista utvägen. Varför varför varför vill du inte fästa dig? Varför vill du inte stanna kvar hos mig? Hur många försök orkar man egentligen. Jag har "bara" gjort ett IVF och ett FET och känner att jag inte orkar bli besviken mer. Och om jag inte försöker så blir jag heller inte besviken..Eller jo det blir jag ju; hela livet kommer jag att vara besviken om jag inte får barn! Det enda jag önskar mig är ett litet barn. Jag kan bo i en liten hydda bara jag får en liten pluttis att älska.
Usch säger jag bara.
Håll tummarna imorrn är ni snälla. Kanske lite extra hårt?
måndag 6 juni 2011
Så ledsen...
...över att ännu en gång inte få bli mamma.
Igår: Kände på mig att mensen skulle komma som sagt. Tittade efter flera gånger under dagen. Gick på toan "puuh ingen mens" Men så rann det till och jag sa till D "neeej nu fick jag mens" Torkade mig och där fanns lite rosabrunt (På natten sen kom blodet). Blev så otroligt arg. Höll på med maten så jag vispade moset argsint, kastade fram tallrikarna på bordet och satte mig förbannad för att äta. Hann bara dela maten och sen började jag gråta hysteriskt. Allt bara brast ännu en gång. Tre stycken som skulle blivit någon har jag förlorat. Tre stycken som jag kunde ha fått bli mamma till. Det gör så otroligt ont i mitt hjärta. För jag tror inte att jag nånsin kommer att få bli mamma. Tyvärr. Jag tror inte på det längre.
Som tur var kom lillasyster så jag fick gråta ut med henne. Skönt att ha någon att få vara bitter med. Trots att lillasyster inte låter mig vara alltför bitter. Hon vill ha hoppet kvar. Vill att jag ska ha hoppet kvar. Vill nog inte se sin storasyster så ledsen...
Och jag ska försöka. Att inte vara alltför ledsen. Och när jag blir det så ska jag tänka på mina finaste i livet: D, lillasyster och lilla M <3
Igår: Kände på mig att mensen skulle komma som sagt. Tittade efter flera gånger under dagen. Gick på toan "puuh ingen mens" Men så rann det till och jag sa till D "neeej nu fick jag mens" Torkade mig och där fanns lite rosabrunt (På natten sen kom blodet). Blev så otroligt arg. Höll på med maten så jag vispade moset argsint, kastade fram tallrikarna på bordet och satte mig förbannad för att äta. Hann bara dela maten och sen började jag gråta hysteriskt. Allt bara brast ännu en gång. Tre stycken som skulle blivit någon har jag förlorat. Tre stycken som jag kunde ha fått bli mamma till. Det gör så otroligt ont i mitt hjärta. För jag tror inte att jag nånsin kommer att få bli mamma. Tyvärr. Jag tror inte på det längre.
Som tur var kom lillasyster så jag fick gråta ut med henne. Skönt att ha någon att få vara bitter med. Trots att lillasyster inte låter mig vara alltför bitter. Hon vill ha hoppet kvar. Vill att jag ska ha hoppet kvar. Vill nog inte se sin storasyster så ledsen...
Och jag ska försöka. Att inte vara alltför ledsen. Och när jag blir det så ska jag tänka på mina finaste i livet: D, lillasyster och lilla M <3
söndag 5 juni 2011
lördag 4 juni 2011
Ruvardag 10, testade negativt
Varför varför varför skulle jag ta ett test? Faan nu försvann allt mitt hopp...
Hade nåt sånt där billigt test hemma och tänkte "Why not?" Så dumt tänkt av mig för nu blev jag nedstämd. Men så läser jag på alla era bloggar och ser att det är fler som testat på dag 10 och då har det varit negativt men sedan på testdagen har ni plussat..Hoppas att så är fallet för mig med!
Sedan är det ju faktisk så att de har satt ett datum för testdag av en anledning. Och man ska inte testa med ett sånt där billigt utan clerblue. Och man ska testa på morgonurin och inte blaskigt kvällskiss! Så jag har begått tre misstag men på testdagen ska det göras ordentligt, nämligen:
Hade nåt sånt där billigt test hemma och tänkte "Why not?" Så dumt tänkt av mig för nu blev jag nedstämd. Men så läser jag på alla era bloggar och ser att det är fler som testat på dag 10 och då har det varit negativt men sedan på testdagen har ni plussat..Hoppas att så är fallet för mig med!
Sedan är det ju faktisk så att de har satt ett datum för testdag av en anledning. Och man ska inte testa med ett sånt där billigt utan clerblue. Och man ska testa på morgonurin och inte blaskigt kvällskiss! Så jag har begått tre misstag men på testdagen ska det göras ordentligt, nämligen:
- Datumet ska var den 9:e juni
- Det ska var ett hederligt clearblue
- Det ska vara morgonurin
Ruvardag 10
Fortfarande ingen mens. Det första jag gjorde när jag vaknade var att känna efter. Men nej, den hade inte kommit och det lilla hopp jag har finns kvar.
Men jag tycker allt att det känns i äggstockarna..men det kan likväl vara inbillning...
Nu börjar tankarna på om man ska tjuvtesta lite i förtid... Men det törs jag nog inte. Vet ju hur besvikelsen smärtar i hela kroppen när testen lyser med sitt stora feta minus. Det värsta jag vet. Tänk att få testa positivt. Tänk hur många gånger jag tänkt att det ska vara positivt och funderat över hur jag ska leverera resultat till D.
- Du ska bli pappa!
- Vi ska ha barn!
- Jag är gravid!
- Säg hej till vår bebis!
Kommer jag nånsin att få använda någon av dessa fraser??
HOPPAS...
Men jag tycker allt att det känns i äggstockarna..men det kan likväl vara inbillning...
Nu börjar tankarna på om man ska tjuvtesta lite i förtid... Men det törs jag nog inte. Vet ju hur besvikelsen smärtar i hela kroppen när testen lyser med sitt stora feta minus. Det värsta jag vet. Tänk att få testa positivt. Tänk hur många gånger jag tänkt att det ska vara positivt och funderat över hur jag ska leverera resultat till D.
- Du ska bli pappa!
- Vi ska ha barn!
- Jag är gravid!
- Säg hej till vår bebis!
Kommer jag nånsin att få använda någon av dessa fraser??
HOPPAS...
fredag 3 juni 2011
Ruvardag 9
Det känns i hela kroppen. Som att mensen är på gång. Som att det "rinner till" hela tiden. Men när jag torkar mig så finns där inget blod. Än...
Man letar ju hela tiden efter tecken och läser vad andra haft för symptom. Bara man hittar ett liknande symptom med någon som faktiskt blivit gravid så kanske jag också är det? Som om allt hänger på symptomen på nåt vis... Behöver jag säga att man blir galen?? Vilken stress och vilken press och vilket helvete det är att vänta...Vänta på domen om hur livet ska bli på nåt vis...
Jag vill så gärna...
Man letar ju hela tiden efter tecken och läser vad andra haft för symptom. Bara man hittar ett liknande symptom med någon som faktiskt blivit gravid så kanske jag också är det? Som om allt hänger på symptomen på nåt vis... Behöver jag säga att man blir galen?? Vilken stress och vilken press och vilket helvete det är att vänta...Vänta på domen om hur livet ska bli på nåt vis...
Jag vill så gärna...
torsdag 2 juni 2011
Orolig...
Ruvardag 8 är snart tillända. Skönt! Men magen värker litegrann och jag känner mig så jävla nervig. Rastlös. Orolig. Har städat härhemma för det gör jag när jag är stressad. Imorrn kanske allt hopp är borta igen och det orkar jag inte. Vill inte bryta ihop, vill inte vara ledsen. Snälla mens kom inte inatt. Försvinn!!
Lilla bönan
Lilla bönan skulle bli mitt första barn. Lilla bönan växte i mig...
Vi har försökt få barn i cirka 4 år. När inget hände sökte vi hjälp på rmc. Inga fel hittades och jag fick hormonstöd. Det hjälpte inte.
Sommaren 2010 berättar min lillasyster för mig att hon ska ha barn och det blir en chock för mig. Som tur är står vi varandra så nära så efter att chocken lagt sig kunde vi stötta varandra. En dag börjar jag få små blödningar som pågår i ungefär en vecka. Jag tänker att jag kanske kan vara gravid, hoppas det men vågar inte köpa ett gravtest, hatar när det visar negativt gång på gång. En dag får jag jättont i magen och ringer lillasyster som följer med upp till akuten. Där tar de ett gravtest och berättar att jag är gravid, men de ska göra ultraljud för att se om allt är som det ska. Men den lyckan när jag fick höra att jag var gravid. Jag vände mig om mot min fina syster och så log vi stort båda två. Är det sant? Är vi båda gravida samtidigt! Sedan får vi sitta i flera timmar och vänta på ultraljudet och jag är så glad. Vi vet att något kan vara fel men vad är risken för det liksom...Jag har ju lyckats bli gravid på egen hand varför skulle något vara fel då, hur stor är den risken? Stor visar det sig. När läkaren kommer och gör ultraljudet ser jag direkt i hennes ansikte att något är fel..På ultraljudet får jag se min lilla böna och hjärtat som tickar..Men bönan ligger inte i livmodern utan har fastnat i ena äggledare...Sedan bryter jag ihop totalt, faller... Tack fina lillasyster för att du finns <3
Vi har försökt få barn i cirka 4 år. När inget hände sökte vi hjälp på rmc. Inga fel hittades och jag fick hormonstöd. Det hjälpte inte.
Sommaren 2010 berättar min lillasyster för mig att hon ska ha barn och det blir en chock för mig. Som tur är står vi varandra så nära så efter att chocken lagt sig kunde vi stötta varandra. En dag börjar jag få små blödningar som pågår i ungefär en vecka. Jag tänker att jag kanske kan vara gravid, hoppas det men vågar inte köpa ett gravtest, hatar när det visar negativt gång på gång. En dag får jag jättont i magen och ringer lillasyster som följer med upp till akuten. Där tar de ett gravtest och berättar att jag är gravid, men de ska göra ultraljud för att se om allt är som det ska. Men den lyckan när jag fick höra att jag var gravid. Jag vände mig om mot min fina syster och så log vi stort båda två. Är det sant? Är vi båda gravida samtidigt! Sedan får vi sitta i flera timmar och vänta på ultraljudet och jag är så glad. Vi vet att något kan vara fel men vad är risken för det liksom...Jag har ju lyckats bli gravid på egen hand varför skulle något vara fel då, hur stor är den risken? Stor visar det sig. När läkaren kommer och gör ultraljudet ser jag direkt i hennes ansikte att något är fel..På ultraljudet får jag se min lilla böna och hjärtat som tickar..Men bönan ligger inte i livmodern utan har fastnat i ena äggledare...Sedan bryter jag ihop totalt, faller... Tack fina lillasyster för att du finns <3
Sen kommer mörkret… när bönan inte skulle få leva längre... det var så sorgligt och det gjorde så ont… Lilla bönan <3
Väntan är värst
Denna eviga väntan hela tiden. Man väntar på att få komma på behandling. Man väntar på ägglossning. Man väntar på att få ta graviditetstest. Man väntar på ett glatt besked. Väntan, väntan, väntan. Man väntar inte på mensen dock. Men lik faan kommer den till slut.
Att vänta är olidligt. Man går på toaletten konstant för att se efter om det har kommit mens, man känner efter hela tiden - molar det i magen som vid mens? eller molar det som om någon växer därinne?
Vid fösta IVF försöket var jag så positiv. IVF känns ju liksom som sista utvägen och när det inte tog sig så raserades allt. Allt hopp bara försvann. Nu hoppas jag igen. Känns som att chansen är större andra gången på nåt sätt. Då är det ju mer naturligt. Och min kropp har ju varit gravid förut trots att den satte sig fel. Åh hoppas hoppas....
Väntan är olidlig...
Att vänta är olidligt. Man går på toaletten konstant för att se efter om det har kommit mens, man känner efter hela tiden - molar det i magen som vid mens? eller molar det som om någon växer därinne?
Vid fösta IVF försöket var jag så positiv. IVF känns ju liksom som sista utvägen och när det inte tog sig så raserades allt. Allt hopp bara försvann. Nu hoppas jag igen. Känns som att chansen är större andra gången på nåt sätt. Då är det ju mer naturligt. Och min kropp har ju varit gravid förut trots att den satte sig fel. Åh hoppas hoppas....
Väntan är olidlig...
Ruvardag 8 IVF 2 FET
Skapade mig en blogg för att kunna få stöd från er andra mammor utan barn. Läser många bloggar för det är så skönt att få stöd och inse att det finns fler som längtar så oerhört efter ett litet knyte.
Jag har alltid älskat barn, varav mitt val av yrke som förskollärare, men har alltid känt en oro över att kanske inte kunna få barn. En känsla som legat och gnagt, som kanske de flesta kvinnor har? För fyra år sedan bestämde vi oss, jag och D, att det var dags att göra vår familj större. Men mensen fortsatte att komma och oron blev större och större. Vi tog kontakt med rmc i linköping och hoppades att det skulle lösa sig fort. Inga förklaringar till barnlösheten hittades och vi fick hormonstöd med mera. Inget hjälpte. Sommaren 2010 hade jag lyckats bli gravid utan hjälp från rmc men det slutade med ett utomkved. Vi började med IVF, eller rättare sagt ICSI, men det gick inte vägen. Två embryon frös vi ner och nu ruvar jag på ett av dem och hoppas allt vad jag kan.
Som sagt, ruvardag 8, och jag letar hela tiden efter tecken. Är jag mer trött? Hungrig? Mår jag lite illa? Känner jag mig yrslig? Klämmer på brösten för att känna om det ömmar...Ni vet va? Känner igen er? Vill bara att testdagen ska vara här, ska testa 9:e juni. Hoppas hoppas hoppas...
Lilla bönan
Jag har alltid älskat barn, varav mitt val av yrke som förskollärare, men har alltid känt en oro över att kanske inte kunna få barn. En känsla som legat och gnagt, som kanske de flesta kvinnor har? För fyra år sedan bestämde vi oss, jag och D, att det var dags att göra vår familj större. Men mensen fortsatte att komma och oron blev större och större. Vi tog kontakt med rmc i linköping och hoppades att det skulle lösa sig fort. Inga förklaringar till barnlösheten hittades och vi fick hormonstöd med mera. Inget hjälpte. Sommaren 2010 hade jag lyckats bli gravid utan hjälp från rmc men det slutade med ett utomkved. Vi började med IVF, eller rättare sagt ICSI, men det gick inte vägen. Två embryon frös vi ner och nu ruvar jag på ett av dem och hoppas allt vad jag kan.
Som sagt, ruvardag 8, och jag letar hela tiden efter tecken. Är jag mer trött? Hungrig? Mår jag lite illa? Känner jag mig yrslig? Klämmer på brösten för att känna om det ömmar...Ni vet va? Känner igen er? Vill bara att testdagen ska vara här, ska testa 9:e juni. Hoppas hoppas hoppas...
Lilla bönan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)