Vecka 42

Jaha nu är jag i vecka 42 och har nu gått 9 dagar över tiden. Dessa 9 dagar har känts som hela graviditeten dvs nio månader. Väntan väntan och mera väntan. På kvällarna tänker jag "Inatt, inatt kommer jag att vakna med värkar och så blir det in till förlossningen". Och så vaknar jag nästan morgon och inget har hänt. Mår väldigt bra fysiskt. Är pigg och känner mig smidig. När man ser mig kan man inte tro att jag snart gått två veckor över tiden - höggravid in deed men det märks inte. Psykiskt mår jag sämre. Känner mig nedstämd. Är ständigt rädd att något ska hända honom därinne...

Imorgon ska vi till barnmorskan igen för att kolla lillkillen och på söndag blir det förlossningen för ställningstagande och på måndag ska jag sättas igång om inget hänt innan. Det känns inte bra att bli igångsatt. Jag kommer få svårt att hantera smärtan tror jag. När en förlossning sätter igång av sig självt så är det mer naturligt och det är kroppen som vill jobba och få ut bebisen, då kan jag kontrollera smärtan (tror jag!) på ett annat sätt. Jag vet att smärtan inte är farlig och att den har ett syfte. Ett jävligt bra syfte :-)
Igångsättning däremot känns inte alls lika bra för kroppen och man får medel som gör att kroppen luras att det är dags. Då är smärtan konstruerad och det är smärta som kanske inte ens leder framåt. Den smärtan kommer jag nog inte kunna hantera.
Men å andra sidan så är ju detta min kropp och den har ju inte velat samarbeta speciellt bra förut så varför är jag förvånad? 5 days to go kan vi nog säga för jag är rätt säker på att måndag blir dagen...

Vecka 42

Rönn står i blomma, svalorna komma och alla fåglar kommit nu. Men varför kommer inte du? När jag vandrar genom hagarna i de ljumma juli-dagarna då väntar jag vid vägarna på dig.