198 dagar kvar!

Om 198 dagar kommer lilla bebis! å vad jag längtar. Varje nyår i några år nu har vi sagt "det är ska bli vårt år, nu ska jag bli gravid" Men sen har det inte blivit vårt år, nej sannerligen inte. Åren som gått har varit mest fyllda med ångest, sorg och en rädsla inför framtiden. Nästa år ska jag få en bebis om allt går som det ska men jag törs nog inte riktigt än säga att nästa år ska bli vårt år men det HOPPAS vi av hela våra hjärtan.
Nya året ska firas in hos syster, R och lilla M. Kommer bli mys och GOTT! R är ju utbildad kock!

Var hos barnmorskan i förrgår och tog blodprover. De såg bra ut.
Jag sa ju att jag inte var lika illamående längre  men det fick jag äta upp, eller kräkas upp rättare sagt. En natt och en hel dag låg jag över toaletten. fick inte behålla nåt jag åt och mådde så jävla illa. Illamående hade visst bara tagit en liten paus. Men alla tecken är ju goda tecken. Är inte längre lika orkeslös men trött som få. Och på måndag är det jobb igen och semestern slut...

Gott Nytt år på er!!!

I väntans tider

Just nu händer det inte mycket... har semester och slappar och har det mys med min älskling.
Är inte lika trött längre och mår heller inte lika illa. Har även fått en liten bula på magen. LYCKA <3
På torsdag ska vi till barnmorskan för lite blodprov och så. Längtar allra mest till den 11 januari då vi ska få se vårt lilla gry igen <3 Hoppas att allt är bra. Mitt värsta scenario är att barnet har dött och de säger; ja den har inte växt sen vecka nio. Jag vet att man inte ska tänka så här men jag kan inte hjälpa det, är ständigt livrädd att något ska hända eller att det ska vara fel på barnet... usch...

Men förhoppningsvis ser allt perfa ut!!

Julafton

Har varit extremt dålig på att uppdatera bloggen men har varit så jädra trött så all kraft har gått till jobbet och så har jag däckat i soffan när jag kommit hem zzzzzz

Men idag är det JULAFTON, årets underbaraste dag och snart bär det iväg hem till mor och far för att fira med alla! Och så är det ju lilla M:s första jul <3


GOD JUL PÅ ER!!!

Att våga tro på mirakel

När vi var hos barnmorskan så berättade vi lite om vår långa, och krokiga, väg till att bli gravida och när jag berättade så kändes det så... hemskt på nåt sätt. Hade vi verkligen varit med om allt det där?
Att i flera år försöka bli gravida utan att lyckas. Att mitt i allt bli gravid på naturlig väg, Att det då var ett utomkvedshavandeskap. Att sedan misslyckas med IVF. Att sedan misslyckas med frysförsök. Att sedan det sista embryot inte klarade upptiningen. Att sedan bli gravid med tvillingar. Att få missfall med den ena. Och så vidare och så vidare.
Har vi varit med om allt detta? Hur har vi orkat?
Och så tänker jag på alla i min närhet. Hur otroligt jobbigt det måste vara att se sin syster ledsen, sin dotter arg, sin flickvän helt nedbruten. Men utan er hade jag aldrig klarat det. Ni har peppat, stöttat och alltid haft en öppen famn.
Det är inte bara jag och D som ska bli föräldrar. Det är också någon som ska bli moster, morbror, mormor & morfar, farfar och farmor, farbror. Och alla har längtat minst lika mycket som vi!
Och det bästa av allt, Lilla fina M ska få en kusin <3 Partners in crime <3

Inskrivning på MVC Storken

Igår eftermiddag började jag pigga på mig och idag har jag mått bra. Skönt! antar att järntabletterna gjorde susen.
Idag var jag och D på storken för inskrivningssamtal. Vår barnmorska heter Britt och var verkligen jättetrevlig! Hade lågt blodtryck så hon sa att det var därför som jag var så yr. Om 2 veckor ska vi dit igen för blodprov och så och den 11 januari ska vi på ultraljud. Åh vad jag längtar dit!! Vill se mitt lilla gry!!

På måndag blir det back to work igen och då jobba 4 dagar och sen semester! SKÖÖÖNT!

Sen är det nytt år och förhoppningsvis går vårterminen fort och sen kommer vårt mirakel <3

Trött, tröttare, tröttast!

Vankade imorse och var...trött. Men förflyttade mig ändå från sängen till soffan och åt frukost.
Mår så otroligt illa på kvällarna och igår kväll mådde jag så illa att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Kräktes till slut. Sen åt jag mackor och sen somnade jag.
Jag har aldrig mått såhär. Helt orkeslös och utmattad. Börjar bli orolig. Och orolig för lilla grynet. Och på toppen av allt så håller jag på att få urinvägsinfektion. Härligt!

MEN jag ska inte klaga. Jag är gravid och bara grynet mår bra så kan jag må hur pyton som helst, det är det värt.

Snart kommer mamma med lunch och tranbärsjuice :-)

Järnbrist

Är rätt säker på att jag har järnbrist eller blodbrist orsakad av för lite järn i kroppen. Har verkligen alla symptom så tur att jag ska till barnmorskan på torsdag. Läste på 1177:s sida om detta:
Blodbrist som beror på att man har för lite järn i kroppen kallas järnbristanemi.Ibland har kroppen ett ökat behov av järn, till exempel i puberteten när man växer fort, om man är gravid eller ammar.
 Symptom
Om man har blodbrist kan man:

• känna sig trött och orkeslös
• bli yr
• bli andfådd lättare
• få hjärtklappning
• få huvudvärk
• få öronsus

Vecka 10 (9+0)

Är fortfarande helt orkeslös. Sover mer än jag är vaken men är fortfarande helt utmattad. Jag börjar undra om jag gått in i väggen? Har ju varit väldigt stressigt både här och där och jag antar att kroppen till slut säger STOPP. För just nu känner jag inte för att göra något och har ingen energi.

Ringde till storken (mödravården) igår och fick en tid på torsdag för blodprov medmera. Sen pratade jag med lillasyster som berättade att de inte gör vul där utan att det bara är ett samtal och så. Då blev jag lite besviken,trodde jag skulle få se bebis igen. Antar att man blir lite bortskämd med RMC. Hoppas att det är en bra barnmorska och att hon är lite insatt i IVF och allt det innebär.

Hoppas luciatåget gick bra på förskolan idag. Missade ju mina små fina skruttisar. Men det gick säkert bra.

Hemma idag

Igår mådde jag ännu värre, kunde knappt resa på mig. Så otroligt yr hela tiden. En vän sa att det förmodligen var järnbrist och tipsade om järntabletter så det införskaffade D till mig. Hela dagen igår så låg jag ner och var till och med yr då.
Så idag är jag hemma. Dags att lyssna på kroppen och lilla bebis. Har lite svårt att släppa taget om jobbet men nu har jag något viktigt att tänka på så blir nog hemma några dagar.
Är ständigt illamående och hungrig så äter hela tiden. Ändå går jag knappt upp något och då blir jag orolig att bebis är död men då skulle jag väl å andra sidan inte må såhär? Usch denna ständiga oro. Måste ringa mödravården och boka tid för samtal och ultraljud. Vill se lilla bebis igen och få veta att allt är bra!

Helt orkeslös v 9 (8+5)

Igår var jag helt orkeslös. Hela dagen. Kunde inte stå upp för då blev jag alldeles yr. Kunde inte sitta rakt upp för då blev jag yr. Så fick halvligga HELA dagen. Att resa mig för att gå på toa gjorde att jag blev helt matt i kroppen och fick då lägga mig ner och sova en stund. Trött, yr och illamående.
Idag känner jag mig likadan fast i lite mildare grad. Så det blir väl att bädda ner sig i soffan idag också.
Någon mer som känt såhär i början av graviditet?

Ultraljud vecka 9

I onsdags var vi ju på ultraljud igen och denna gång var det en liten krabat vi fick se, den andra var borta.
MEN lilla bebis som vi fick se hade vuxit till sig ordentligt och man såg huvud, kropp och små ben. Och så ett tydligt litet tickande hjärta <3 Sååå glada är vi nu! Och nu börjar jag förstå att det finns en liten inom mig som lever och har ett hjärta och som är vår. VÅR BEBIS <3 Underbar känsla.
Och nu släpper RMC mig och jag ska ringa mödravården och bli inskriven. Måste ta tag i det nästa vecka...

Längtar till juli... Eller först jul. Sen juli :-)

Längtar till onsdag...

...för då ska vi få se lilla hjärtegrynet igen <3 Hoppas att grynet har växt till sig ordentligt och att allt är bra.
Mår lite illa mest hela tiden och kräktes imorse igen. Blir så glad då för det tar jag som ett bra tecken och ett tecken på att grynet växer och har det bra.
Trött som få. På kvällarna sitter jag bara i soffan och glor och runt halv åtta är det som att trycka på en off-knapp för då slocknar jag som på beställning.

Längtar tills det blir lite julledigt, det behöver jag verkligen nu känner jag!

Nä nu somnar jag snart zzzzzzzz

:-(

Fy faan vad jag längtar tills juli så jag får vara hemma från jobbet och bara mysa med mitt egna barn!!!
Snälla lilla grynet - håll i dig!

Välkommen illamående

Inatt vaknade jag av att jag mådde otroligt illa. Kunde inte somna om och illamåendet blev bara starkare och starkare. Till slut var jag tvungen att gå upp och äta lite yougurt. Sen blev det lite bättre och jag kunde somna om. Imorse mådde jag illa och kräktes till slut. Underbart! För om jag har symptom så betyder det ju att grynet växer där inne. Så välkommen illamående och allt annat det innebär att vara gravid. Aldrig ska jag klaga (eller?) :-)
Tack storken för ditt svar, det lugnade mig. Tur att jag har dig som stöttar så bra!
Och alla ni andra, bloggare och riktiga vänner - ert stöd betyder allt <3

Vecka 8 (7+1)

Dagarna rullar på och jag oroar mig för mitt lilla gryn hela tiden, varje vaken stund på dagen. Försöker verkligen att inte stressa men hur lätt är det när alla på jobbet trillar av pinn och blir sjuka?
Längtar oerhört mycket till nästa onsdag då vi ska göra ett VUL igen och jag hoppas att grynet växt till sig och att hjärtat tickar på starkt! Varför ska man var så rädd hela tiden att man inte kan få njuta av att man är gravid? Är det såhär för alla som är gravida? När vågar man tro på att ett mirakel har skett och kan börja njuta? Eller kommer man att vara ständigt rädd i 9 månader?
Nyss när jag satt i soffan och slappade så fick jag det tungt att andas och så började pulsen att slå vansinnigt snabbt. Har någon mer varit med om detta?
Blev lite oroligt och googlade runt (jag vet att man inte ska det men kan inte låta bli) det stod iallafall att när man är gravid så ökar cirkulationen och det krävs mer syre eller når liknande. Storken; du arbetar väl inom vården - nåt du känner igen?

Sen vill jag bara passa på att tala om hur mycket jag älskar min lillasyster som är mitt största stöd. När jag ringde syrran och berättade om lilla grynet och det tickande hjärtat så blev hon så lättad att hon grät. Och hon gråter inte för mycket. Det visar hur mycket hon bryr sig <3 Älskar dig lillasyster <3

Stanna kvar nu hjärtegrynet - din moster längtar efter dig <3

Award

Tack snälla Marielle för den fina "awarden". Jag blev verkligen jätteglad när jag såg att du nominerat mig! Jag ska svara på dessa frågor och skicka vidare utmärkelsen till fem andra bloggar och dessa blir: När storken flyger förbi, Min ivf resa, Du fattas mig nu, Allting går!!...eller? och Oförklarligt barnlösa.

Varför började du blogga?
 Under hela vår utredning och behandlingar hit och dit så läste jag andras ivfbloggar för att få reda på mer. När jag förlorade lilla bönan så blev livet otroligt jobbigt och jag behövde få ventilera med människor i samma situation som kunde förstå och stötta. Bloggen har gett mig oerhört mycket och mina läsare är ett oerhört stort stöd.

Vilka bloggar följer du? 
Jag följer alla bloggar som ni ser till höger och gläds och gråter med dem. Sedan följer jag en hel del andra  bloggar.


Favoritfärger?
Vitt vitt och åter vitt :-)


Favoritfilm?
Skottår (Leap year). En feelgood film som alltid gör mig på bättre humör och sugen på att åka till Irland!

Vilka länder drömmer du om att besöka?
Irland men det är nog för att jag har romantiserat bilden av Irland och tror att det ska vara som i filmen. När vi åkte till Paris trodde jag att vi skulle svassa omkring på gatorna a la Carrie i sex and the city med fransk musik i bakgrunden. Verkligheten var nåt helt annat. 

Tvillingar

Rmc ringde på utsatt tid och jag berättade för henne om blodet och min oro för utomkvedshavandeskap igen. Hon tyckte dock inte att jag skulle oroa mig då det var så pass lite blod och jag inte kände någon smärta (förutom den i hjärtat då). Så hon tyckte att jag skulle ha lite is i magen tills på torsdag då vi skulle göra ultraljud. Men det brast för mig och jag grät i telefonen så hon bad mig vänta för att se om hon kunde hitta en ledig tid imorrn. När hon kom tillbaka sa hon; Nä jag hör att du är så ledsen och orolig, hur dags kan du vara här?
Jag ringde D på jobbet som kastade sig i bilen och hämtade mig och sen bar det iväg till rmc. Väl där så gjorde läkaren ultraljud och konstaterade tvillingar. Den ena hade ett fint starkt tickande hjärta och tårarna rann nerför mina kinder av glädje. Min fina lilla med sitt tickande hjärta <3 Tyvärr hade den andra nog dött. Hon kunde inte vara helt säker men tyckte att det såg ut som mycket blod i och kring fosterblåsan. Självklart är jag ledsen för den som inte klarade sig men mest glad för den som faktiskt lever och finns kvar hos oss. Snälla stanna kvar hos mamma och pappa nu!! Fick en bild på vårt hjärtegryn som jag satt och stirrade på länge sen. Det är bara ett litet litet gryn men det är vårt gryn och det finaste gryn jag sett!
Hon ville träffa oss om en vecka igen så på onsdag ska vi tillbaka för ytterligare ett ultraljud. Ååhh håll tummarna för mitt lilla gryn nu <3

Utomkved?

Varför varför varför händer detta? Jag grät mig själv till sömns igår och har knappt sovit en blund inatt. Jag är säker på att jag fått ett utomkvedshavandeskap igen. Läste på lite och det står att om du haft ett utomkvedskap så är risken större att du får ett igen och vid ivf är risken större än vid "vanlig" gravidet. Så mina odds ser ju inte så bra ut. De ser för jävliga ut minst sagt..
Bara gråter och gråter just nu... Jag vet att något är fel, det var för bra för att vara sant...
ringde RMC direkt imorse klockan 6 men de ska inte ringa tillbaka förrens kvart i åtta. Känns som en evighet dit.
Jag antar att jag får åka in och göra ett ultraljud och jag är säker på att jag får se samma mardröm som förra gången. Min lilla fina med sitt tickande hjärta. Men på fel ställe...

Snälla snälla låt det inte vara så!

Blod

Gick nyss på toaletten för att kissa. Torkade mig och såg blod på pappret. Såg då att det droppade ner blod i toaletten. Inte så jättemycket. Men ändå blod.  Nu har det dock slutat.
Är allt över nu?

Nu går jag in i vecka 7...

...och det närmar sig ultraljudet nästa vecka. LÄNGTAR SÅÅ <3 Oron börjar faktiskt lägga sig lite och jag börjar mer och mer våga tro på att jag är gravid, får påminna mig lite  ibland om att det inte är en dröm. Men det är så svårt att ta in, i sommar kan jag ha två eller en liten pluttis i min famn... Men vi tar en dag i taget! Börjat bli lite illamående också, mest på kvällen. Och brösten blir bara större och större, till D:s förtjusning :-)

Den ständiga oron

Jag kan inte skaka av mig denna oro som ständigt gnager i bakhuvudet, i hjärtat. Jag är så orolig hela tiden och livrädd för att något ska hända. Häromnatten hade jag ständig magvärk och kunde inte sova, bara väntade på att det skulle börja forsa blod och allt skulle vara över... Är det fler som haft så i vecka 6?
Svullnaden har gått ner på magen och den är inte lika öm längre. Bra eller dåligt? Brösten är fortfaradne ömma men inte lika mycket som förut. Bra eller dåligt? Med lilla bönan mådde jag fruktansvärt illa på morgnarna men nu gör jag inte det. Bra eller dåligt?
Förstår att det kan vara olika symptom och att ingen graviditet är den andra lik men just nu vill jag bara ha tydliga tecken på att dem/den finns där.
Den ständiga oro, jag blir galen. Den tar ju bort all glädje över att faktiskt vara gravid. Jag vill bara att det ska bli den 1 december så jag får se att de lever och mår bra.
Grattis Marielle till plusset! Så glad för din skull :-)

Vecka 6

Idag går jag in i vecka 6. Tiden går fort, tiden går sakta. Vill så gärna att 1 december ska vara här så jag får se att allt är bra med grynen. För nu är jag bara rädd och orolig. Och arg. Eller rättare sagt pissförbannad. Spyr på allt och alla men såhär blir jag när jag är orolig - då vill jag bara stänga in mig och vara.
Vill bara veta att allt är bra så jag kan få börja glädjas.
Fortfarande öm och svullen och trött.

Vecka 5 (4+4)

Inne i vecka 5. Trött och orolig. När jag äter får jag ibland magknip efteråt. Vaknar på natten och har ont i magen. Men när jag fått gå upp och kissa så brukar det släppa.

Snälla stanna kvar hos oss!

Testdag idag!

Idag är det den officiella testdagen så testade imorse. Ett tydligt plus!Härligt!
Ringde till rmc med de glada nyheterna och fick tid den 1 december för ultraljud. Längtar! Ska bli spännande att se hur många de är och att de mår bra.

Har ont i magen. Den är troligt öm och ibland får jag nästan magknip. Blir så orolig. Frågade rmc idag om det var normalt och hon sa att det var det, speciellt eftersom jag hade så många äggblåsor. Och blir man gravid så kan symptomen förvärras. Är det någon mer som känt såhär??
Är ju livrädd att få missfall eller att de vandrat ut i äggledaren och det slutar med utomkved igen...
Men det är väl såhär det är, när man är barnlös så är man ju så rädd att något ska gå fel, man tror knappt på att mirakel kan ske...

Äntligen!

I lördags på ruvardag 9 så tjuvtestade jag på kvällen. PLUS! Tog ett nytt på söndagsmorgonen, PLUS! Tog ett idag oxå på morgonen PLUS - ett så jävla tydligt plus. Jag missbrukar testen jag vet, men jag har ju aldrig plussat förut (utom vid utomkvedet men då tog jag ju inget test hemma). Första riktiga plusset!! Testdag på torsdag egentligen men jag vet ju redan svaret. Kommer dock ta ändå för det är ju så härligt att se det där pluset. Tänk vad många tårar jag gråtit över minus. Minus minus minus. Och så äntligen ett plus. Kan knappt tro att det är sant.
Så glad så det finns inte. Och så rädd så det finns inte. För tänk om det är ännu ett utomkved. Tänk om de hinner dö innan ultaljudet.

Men jag tänker vara glad så gott det går. För äntligen är jag gravid! Och nu hoppas jag bara att båda grynen växer och mår bra!

Ruvardag 10

Idag är det ruvardag 10 och jag har en molnande huvudvärk som inte vill släppa, samtidigt som jag har lock för öronen - usch vad det är jobbigt när man hör sig själv andas i huvudet!
Ömma bröst och lite magvärk.
<3 <3

Ruvardag 9

Imorse vaknade jag tidigt och mådde illa. Ett illamående som höll i sig i typ 30 sekunder och sen var det som bortblåst. Mannen tror att jag inbillade mig. vem vet? Funderar på att tjuvtesta imorrn då det är dag 10. Men jag vet inte om jag vågar. Hatar att se det där jävla minuset som lyser mig rakt i ansiktet. Hatar det. Men jag tänker att det ändå är smart att tjuvtesta för då blir fallet lite mildare. För om det är negativt så kan jag tänka att det fortfarande finns en chans kvar eftersom det inte är den riktiga testdagen. Men är det minus så är det nog för alltid ett minus och jag är nog inte beredd på det än, tycker om att tro att jag har tvillingar i magen! Men är det positivt så kan vi ju inte bli mer lyckliga!!
Nu blir det namngivning för lilla M. Älskade lilla M <3

Ruvardag 8

Igår var det ruvardag 8 och jag kände på kvällen en molnande värk i magen, inte mycket - bara en ytterst svag, nästan lite brännande känsla. Brösten fortfarande väldigt ömma. Det var det hele.

Fortsättning RD 7

Ont i magen. Som svag mensvärk. Liksom sticker lite. Ömt om jag trycker på äggstockarna. Bra eller dåligt tecken?
Jag tog det som ett dåligt tecken och blev ledsen. Å så var vi där igen,  ruvardagarna a.k.a ångestdagarna. Hatar det. Hatar att vara barnlös. Hatar att inte våga hoppas. Hatar att jag blir så rädd.

Snälla snälla ni stanna kvar hos er mamma och pappa!

Ruvardag 7

Oj vad fort det går, redan ruvardag 7 och jag hinner knappt med. Känner att det drar lite i magen fortfarande och är extremt trött. Jag har känt ett svagt illamående idag men det kan också vara inbillning...Jag vet inte längre om jag känner symptom eller om jag bara vill känna dem...
Det var det hele!

Ruvardag 6

Dag 6 och nu tycker jag att svullnaden av magen börjar gå ner, imorse var den inte alls lika svullen som igår. Känner lite som svag mensvärk, bra eller dåligt det vet jag inte. Kan nog vara både och. Jag är trött som få, men vem är inte det den här årstiden? Det är mörkt ute och vi har ju ställt om klockan.
Det är ju det här som är så klurigt. Det finns en mängd graviditetstecken som inte behöver betyda nåt eller som är biverkningar av alla hormoner. Eller inbillning.
Mina tecken (på graviditet, hösttrötthet, inbillning eller biverkningar)
- Trött - det är vi väl alla just nu?
- Svullen mage - biverkning efter äggutplockning
- Ömma bröst - biverkning av alla hormoner
- Hungrig och sugen på allt och inget - inbillning att jag är gravid eller bara allmänt sugen
- Lättirriterad och känslosam- Hallå jag har ju fullt upp med att tänka på om jag är gravid, hösttrött, har biverkningar eller inbillar mig saker , vem blir inte känslosam då?

Ruvardag 5

Ruvardag 5 och jag är fortfarande öm i mage och bröst. Dock är ju detta inget tecken på graviditet utan biverkning av alla hormoner.
När magen är svullen och man ser gravid ut är det såå mysigt på nåt sätt. Då händer det att jag går händelserna i förväg. D måste då ta ner mig på jorden. Han säger att jag inte ska hoppas för mycket eftersom han vet hur ledsen jag sen blir om det inte tar sig, "Jag vill inte se den där sorgsna blicken hos dig igen". Men risken finns att den blicken kommer, chansen finns att den inte kommer. Jag kommer att bryta ihop oavsett om jag är positiv eller negativ nu.

För orolig är jag. För om de har återfört två fina embryon och inget tar sig vad har jag så för chanser i framtiden??

Mina små gryn

Ruvardag 4 och jag är fortfarande öm i äggstockarna och magen. Hoppas att det är ett bra tecken, kände inte såhär mycket förra gången och då tog det sig ju som bekant inte. Magen är svullen så jag ser gravid ut, hoppas bara att jag är det också. Lillasyster kallar mina små embryon för "de små grynen". Sött namn ju!

Ååå jag vill så gärna att de små grynen ska fästa och bli mina små bebisar! Håll i er!! <3 <3

Hmm

Försökte läsa lite om chanserna på att lyckas när det är två embryon jämfört med ett och det verkar ju som att chanserna är större men även komplikationerna hos fostren och vid födseln (skulle inte läst om detta inser jag nu) I allafall, det står på många sidor att de återför ett embryo om det är högkvalitativt och två om de inte är så bra. De kan även återföra två om personen i fråga är lite äldre.
Varför fick jag då jag (28 år) tillbaka två högkvalitativa embryon??

Ruvardag 2

Sovmorgon idag. Sköönt! Det behövde jag verkligen för jag är så jädra trött. Alla spänningar börjar väl släppa. Och nya tar vid.
Att ruva är så otroligt stressigt. Man har ju ingen aning om huruvida de fäst, om en eller två fäst, hur ont det kommer göra när det inte går vägen, eller om de fäster och sen blir det missfall...Usch många jobbiga negativa tankar som jag inte borde ge plats åt men kan inte låta bli.
Hela tiden försöker jag känna efter tecken på att de finns där. Fast jag vet att det är för tidigt. Ligger helst på rygg så att de små inte ska ramla omkring därinne fast jag vet att det inte funkar så. Men jag är så otroligt rädd och vill inte riskera nåt.
Ruvardag två som sagt och jag är redan såhär nojig. Many days to come though.

FÄST FÄST OCH BLI VÅRA BEBISAR!

Två

Idag var vi på rmc igen för att sätta tillbaka embryon. Och denna gång ruvar jag inte på bara ett embryo utan TVÅ. Och läkaren var så himla gullig. Hon sa till embryona när hon fört in dem att de skulle stanna kvar nu och bli två små bebisar. Så det hoppas vi nu så innerligt!!
När vi fick frågan om två embryon så tvekade vi inte en sekund. Så snälla rara ni, fäst nu och väx och bli två fina små bebisar för jag vill så gärna bli er mamma och D er pappa!

Ruvartiden är nu här och då är det bara att vänta och hoppas och be om ett mirakel. Eller två rättare sagt :-)

Äggutplockningsdagen

Jävlar i min lilla låda vad det gjorde ont att plocka ut ägg den här gången! From the top:
Igår var det upp tiddigt och så iväg till rmc. Halv åtta var jag på plats och var så otroligt trött. Vi fick vänta cirka tre timmar innan det var vår tur men jag slumrade till och från så tiden gick rätt snabbt ändå. Smärtstillande, kanyl i armen och så på med vackra sjukhuskläderna. Sen var det vår tur. Har ömmat rätt fint i äggstockarna den här gången så jag kände på mig att det skulle göra ont. Förra gången gick ju rätt bra och hon gav inte så mycket smärtstillande då. Vågar inte ge mig så mycket eftersom jag är så liten i kroppen. Sen fram med den låååånga nålen och så var vi igång. Jag kved typ hela tiden och en gång ryckte jag till så förfärligt att läkaren hoppade högt :-) De sa att de såg på mina ögon att jag var "borta" och ropade på mig "hallå hör du oss" Ja jag hör er va faan men jag har fullt upp med att hantera SMÄRTA! Ojojoj hur ska jag klara att föda barn??
Sperman var finfin och de fick ut 20 ägg!! Gött! Hoppas bara att de är mogna och att många blir befruktade, sist blev det ju ICSI dvs de fick injicera sperman i ägget. Denna gång klarar de förhoppningsvis sig själva.
Imorrn ska vi tillbaks och sätta in embryo och sen börjar de ångestfyllda veckorna bestående av VÄNTAN då man slits mellan hopp och helvete.
NU ÄR DET FAAN MIN TUR!
Idag är det väldigt ömt, känns som att äggstockarna ska trilla ut och det gör ont när jag går. Förhoppningsvis känns det bättre imorgon!
Lucky number three <3

Pregnyl

Nu är det slut på nässprayande och spruttagande för denna gång (och förhoppningsvis för alltid).  Tog pregnyl-sprutan igår och den fick D hjälpa mig med. Jag larvade mig (som vanligt) och tvekade och höll på. Till slut stack jag in nålen och D tryckte på medan jag tryckte emot :-) Men men den blev tagen iallafall, sved som fasiken.
Idag ömmar det i magen och jag förbereder mig mentalt för morgondagen. Minns inte om det gjorde ont, eller ont gjorde det men hur ont kommer jag inte ihåg. Allt kommer väl tillbaks när jag väl ligger på plats klockan 7.30...

Tack alla ni som håller tummarna!! Det värmer oerhört!

Dags för äggutplock!

Igår var jag på rmc igen och tog blodprov (hon hittade ett så jävla bra kärl att jag inte ens kände när hon stack mig woohoo) och så ultraljud. Äggblåsorna hade vuxit till sig, mer på ena sidan än på andra men det såg ändå bra ut. På eftermiddagen ringde de och sa att det blir äggutplock på tisdag klockan 7.30. Jag känner mig inte så nervös men det hinner jag väl bli, det är ju ändå en jävligt lång nål de kör upp och punkterar äggstocken med...
Vaknade imorse med världens jävla huvudvärk och ont i äggstockarna. Jävla hormoner men snart är jag av med er och förhoppningsvis nya graviditetshormoner som jag kan klaga på :-)
Hoppas hoppas hoppas!

Blodprov och ultraljud

Det såg bra ut idag, äggblåsorna växer. Höjer dosen lite och så ska jag tillbaka för blodprov och vul på fredag igen. Förhoppningsvis blir det utplock nästa vecka...

Tänker på dig min fina motsats :-) <3

VUL och blodprov

Rmc imorgon igen. Blodprov och vul. Hoppas att allt ser bra ut så att det snart blir äggplock och insättning. Vill så gärna att det ska gå vägen nu för vet inte hur länge jag orkar hålla på med alla sprayer, sprutor och hormoner hit och dit.. De påverkar mig mer än vad jag trodde. I kombination med alla tankar. Försöker att vara stark och dölja alla känslor men ibland vet jag inte om jag ska skratta, gråta eller skrika.
Jaja, håll tummarna klockan 8.00 imorgon bitti!!

Ofrivilligt barnlös

Idag var det motigt att ta sprutan, satt och tvekade och sen stack jag mig lite och det började svida som faan. Tvekade och peppade, tvekade och peppade. Till slut stack jag mig. Det blir inte lättare. Jag trodde det men upptäckte idag att det fortfarande är jobbigt, ibland går det lättare och ibland inte - men det är jobbigt varje gång.
Lagom till helgen så har jag blivit sjuk också. Kände mig lite hängig redan imorse och sen jag kom hem har jag bara legat på soffan och tyckt synd om mig själv. Har försökt få D:s sympati men den gubben gick inte.
Såg "Drömmen om ett barn" igår och tyckte att det var mycket bättre än "Barn till varje pris" eftersom jag unde identifiera mig med personerna i serien. Tyckte synd om personerna som gick igenom massa jobbigt och stortjöt när det slog mig att jag är en av dessa. Ofrivilligt barnlös. Jag hatar det ordet. Jag hatar att vara barnlös. Och det finns inget jag kan göra. Bara vänta. Och hoppas. Och vänta lite mer. Mitt liv försvinner medan jag väntar. Jag lever inte - jag bara väntar. Orkar inte träffa nån, har inte tid, lust eller ork - för jag väntar. Och så får jag dåligt samvete.
Men får inte glömma:
"Det är i motvind som en drake reser sig..."

Sprutor

Det gick bra idag. Blodprovet gjorde ont (jag är extremt pipplig) och ultraljudet såg bra ut. På eftermiddagen ringde de och sa att jag skulle börja med sprutorna så tog första för en stund sen. Det gick förvånansvärt bra. D peppade med lite hejjaramsor och sen stack jag. Ja alltså jag stack ingenstans utan jag stack mig :-) Detta börjar bli en del av vardagen, en del av livet, och jag vet inte hur jag ska känna inför det.
Men nu måste jag peppa för nu ska det faan gå vägen!!!

Å tack till er som kommenterar och peppar mig - trots att jag inte känner er så blir jag så otroligt glad och varm i hjärtat av ert fina stöd! Vilka mammor ni kommer att bli!!

KRAM OCH STYRKA TILL ER!

Blodprov och ultraljud

Blodprov och ultraljud imorgon för att se hur nedregleringen ter sig. Inga konstigheter. Förhoppningsvis.

I miss you even though we never met

Rädslan

Jag läser många IVF-bloggar och det verkar som om det är väldigt många som ska göra sitt sista IVF-försök och sen rikta in sig på att adoptera. eller förresten, de riktar redan nu in sig på att adoptera samtidigt som de gör ett sista försök och jag känner att jag är så långt därifrån. Jag är rädd. Livrädd rättare sagt för att inte kunna få egna barn.
Jag har alltid varit inne på att vi ska adoptera om vi inte kan få biologiska barn och det har inte känns läskigt. Men nu gör det det. Det känns oerhört jobbigt och och ledsamt.. Är detta nåt ni alla känt, ni som nu bestämt er för att adoptera? Är det en fas man måste gå igenom? Ett erkännande för sig själv???

Mitt finaste stöd

 Min lillasyster är mitt finaste stöd i allt. Det finns inte tillräckligt med ord i hela världen för att förklara vad hon betyder för mig och hur mycket jag älskar henne. När jag faller så står hon ALLTID där och tar emot mig och hon engagerar sig så i min barnlöshet och läser på om allt, hon kan nog nästan mer än mig :-)

På sin blogg hade hon skrivit detta fina <3
Jag känner hur jag kokar när jag läser allt detta. Hur enkelt vissa människor ser på ofrivilligt barnlösa. Jag har ont i mitt hjärta varje dag. Varje dag värker det för att den personen som skulle bli världens bästa mamma inte blivit det än. Att de fortfarande är barnlösa föräldrar. Men -
"Det är i motvind som en drake reser sig."

Fina syster - du gör mig så otroligt stark och det är med stöd av sin lillasyster som storasyster reser sig <3

Spraydag 1

Nu är det dags för IVF andra omgången och jag började idag spraya med nässprayen suprecur. Den ska nu tas i två veckor framåt varje dag klockan 6, 14 och 22. Måste. Komma. Ihåg.
Precis som förra gången jag började spraya känner jag mig konstig i kroppen. Kunde inte riktigt sätta fingret på känslan men så kom jag på det, rastlös, jag känner mig rastlös. Det känns i hela kroppen, ett pirr liksom och en rastlöshet. Men jag är samtidigt trött och orkar inte göra nåt med min rastlöshet. Men det kan ju bero på att det varit en lite jobbig dag. Eller så håller jag på att bli avtrubbad? 

Hur som haver, nu är vi på gång och det känns faktiskt skönt. Vill så gärna att det ska gå vägen och att jag kommer ha en liten bebis i magen snart...

Barn till varje pris

Tyckte nog inte att programmet var så jättebra men det beror nog på att man själv är inne i och mitt uppe i allt och då kräver man nog lite mer för att man ska tycka att programmet är wow! Jag tyckte så otroligt synd om kille som inte hade några spermier... Det syntes hur mycket han längtade efter barn och så kan han aldrig få bli biologisk pappa.. hårt..
Blev irriterad på hon som inte ville ha några barn och som tyckte att alla lika gärna kunde dö..Hon mådde nog inte så bra.. Självklart får hon tycka som hon vill men hon ska faan inte döma andra...GÅ EN MIL I EN PERSONS SKOR INNAN DU DÖMER! Kändes som om panelen försökte diskutera vem som hade mest rätt men det finns aldrig några rätt när de kommer till folks känslor... så. Nu har jag spytt ur mig lite!

Imorgon klockan 6.00 börjar jag spraya med suprecur och sen blir jag antagligen successivt argare för var dag. Förra gången tyckte jag inte att jag märkte nåt men såhär i efterhand kan jag ju se att jag var väldigt arg och hade lite tålamod och kort stubin, något jag i normala fall har enormt mycket av. Men det är som det är och nu börjar jag känna lite hopp, inte mycket, men lite inför andra ivf:en.
Håll tummarna för mig!!!

Barn till varje pris

Så lyder titeln på det program om barnlöshet som har premiär på SVT klockan 20.00 ikväll.
Jag hatar titeln. Barn till varje pris?? Bara titeln får oss barnlösa att framstå som galningar. Till varje pris? Låter ju som om vi skulle kunna gå över lik för att få oss ett barn...

Och kanske är det så??

Jag vet inte men jag gillar inte titeln. Skulle vilja döpa om programmet till "Tänk om du inte kunde få barn vad ont du skulle ha i ditt hjärta och hur längtan skulle tära på hela dig och varje gång du ser en liten gullunge så dör en liten bit av dig". Så. Då skulle nog folk i omgivningen fatta hur det är att inte kunna få barn.

Men jag ska ge programmet en chans, det ska jag!

En dag i taget

Jag tar en dag i taget.
Jag är inte speciellt ledsen.
Inte speciellt glad.
Inte speciellt arg.
Inte speciellt förväntansfull.
Inte speciellt stark.
Just nu tar jag bara en dag i taget. Och väntar...

Tankar just nu

Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva för jag vet inte riktigt hur jag känner just nu, livet känns liksom pausat tills den 28 september..
Jag är inte den jag förut var, nu är jag ledsen och besviken på livet och så har jag aldrig tidigare känt. Har svårt för att vara genuint glad för jag har sorg i mitt bröst. Orkar inte träffa folk, orkar inte prata om allt...
Men jag har fina vänner som stöttar och säger fina saker och det värmer. Ni är fina vänner, förlåt för att jag inte orkar vara en fin vän tillbaks...Ni vet vilka ni är; Syster och lilla M, H, J, C och J <3

Tankarna kring adoption finns, det känns dock långt bort och jag vill nog inte att det ska vara närmare heller. Jag vet att vi kommer att adoptera om vi inte kan få biologiska barn men jag är inte beredd än. Kan inte ta det till mig. Vill inte tänka tanken att jag aldrig ska få ha en bebis i min mage, aldrig få föda, aldrig få hålla ett litet knyte i min famn som liknar oss... Jag är inte redo.

IVF 2 påbörjad

Mensen var sen. Men den kom. Och jag bröt ihop. Att mensen var sen gjorde att jag hoppades på ett mirakel. Jag drömde till och med att jag hade fått en liten dotter och hon var det finaste jag sett. Massa mörkt hår och runda små kinder. Men det var en dröm... En ouppnåelig dröm känns det som nu...Usch jag blev så besviken. Igen. Att jag aldrig lär mig att jag inte ska hoppas..
Ringde rmc i allafall och ska den 28 september börja med nedreglering dvs nässpray. Men jag känner inget hopp och rädslan för att aldrig få barn har aldrig varit så stor...

Here we go again

Jaha då kör vi en repa till då. Dags att plocka ut nya ägg och hoppas på att det går bättre denna gång. Denna gång höjer vi dosen.
Det känns.. vet inte om jag ska vara ärlig...jag tror att mycket av mitt hopp dog med mitt sista embryo - det visade bara hur skört allt är och hur enkelt det är att få sitt hjärta krossat, sina drömmar krossade...
Jag känner mig stressad. Känner mig bräcklig. Och sårbar. Sköterskan i måndags skulle bara ta ett blodprov men jag drog bort armen två gånger och fick nästan panik. Panik för att det gör ont. Jag har fått utstå så mycket som gör ont att jag inte orkar mer...nu gör ett nålstick i armen väldigt ont och det känns ju egentligen knappt.
Jag försöker hålla mig positiv och säger "skönt att vara igång igen" "bara att hålla sig positiv"  men egentligen så känner jag nog ingenting. Jag är inte glad, känner inte hopp..
Usch vad negativt inlägg men jag är inte på topp just nu känner jag...Väntar på mensen som bör komma vilken dag som helst så vi kan köra igång...Väntar inte på mensen och hoppas att jag mirakulöst blivit gravid...

Tur i oturen?

Just de, ringde ju rmc för att se när vi snabbt skulle komma igång igen. Jag trodde att vi snabbt nu skulle köra igång igen med hormoner, nässpray, sprutor och tjo och tjim och så äggutplock och så insättning. Men så var det ju inte riktigt. Näe, först skulle vi prata med en läkare för att se hur vi skulle gå vidare.
- Vill du ha en telefontid eller vill ni komma hit och prata med läkare?
- Då kommer vi nog helst in så att vi båda kan vara med, svara jag.
- Ja, det är ju bra. men då skickar vi en kallelse på en tid.
- Jaha, tar det lång tid?
- Det är ju väntetid kan inte säga exakt men det blir ju inget den närmaste månaden iallafall.
Å där brast det igen. DENNA JÄVLA VÄNTAN! Jag orkar inte vänta, jag orkar inte.

Men några timmar senare ringde telefonen igen. Rmc igen.
- Hej vi har fått in ett återbud nu på måndag den 5:e september. Vill du ha den tiden?
OM JAG VILL! Så nu på måndag ska vi få prata med läkaren. :-)

Tomhet

Just nu känner jag mest tomhet. Besvikelse. Men jag gråter inte mer.
Det känns verkligen som om mattan drogs undan för mina fötter. Jag tog sommar och njöt av den, hoppfull inför hösten då lilla embryot skulle återföras och förhoppningsvis bli min bebis. Jag var så hoppfull. Nästan säker. Tredje gången gillt. Var på kräftskiva i lördags och tog en nubbe med tanken att det här blir min sista på ett tag. Så säker var jag. Glad att jag skulle slippa få spendera ännu en jul utan att vara gravid. Så. jävla. säker. var. jag.
D ringde mig från jobbet och sa att han hade jobbiga nyheter. Min tanke var att det var något med jobbet eller så. När han berättade att embryot inte klarade upptiningen så blev jag så överrumplad för jag hade inte haft en tanke på att det faktiskt kunna hända. Inte denna gång. Den här gången var det ju min tur!
Så nu sitter jag här och känner mig tom. Vet inte riktigt vad jag har att vara ledsen för. Jag har ju inte fått missfall eller så. Jag har blivit överrumplad. Kan man vara ledsen för det?

Ett hårt slag i ansiktet

Jag sa i föregående inlägg att ruvartiden var den värsta perioden. Jag hade fel. Det värsta är när man inte ens får chansen att ruva.
Idag klockan 13.00 skulle vi befinna oss på rmc för att lägg in det sista embryot från frysen. Tredje gången gillt var det tänkt. Men halv tolv ringer D mig på jobbet och säger att han har dåliga nyheter. Rmc har ringt honom - embryot klarade inte upptiningen. Jag bröt ihop totalt. Det kändes som om mattan drogs undan och jag ramlade med ett brak. Jag var så hoppfull inför denna återläggning, så glad. Och nu...tomhet.
Jag har gråtit halva dagen och andra halvan har känts tom. Det känns förjävligt ledsamt att embryot dog utan att jag ens fick chansen att ge den liv..
Läste mina adoptionspapper som jag beställt för ett tag sen men inte velat titta på. Det kanske är dags nu. Dags att ställa sig i kö. Dags att inse att det kanske inte kommer att bli några biologiska barn. Det känns ledsamt, det gör ont, det känns orättvist, det känns hårt...grymt...
Jag älskar ju barn så otroligt mycket...
Varför?

:-)

Imorse kissade jag på äggstickan som vanligt och blev megaglad när där var en glad gubbe. Fick sen på jobbet en kram om hopp men också en tillsägelse om att inte sväva iväg för långt nu - behövdes då jag har en tendens att ta ut saker och ting i förskott - det är ju trots allt bara en ägglossning och ingen bebis!
Ringde rmc som sa att vi var välkomna på måndag för återläggning och sen börjar ruvartiden. Den värsta perioden enligt mig då man ständigt slungas mellan hopp och förtvivlan. Men that´s life!

Ingen ägglossning än

Dag 21 idag och ännu ingen ägglossning. Jävligt frustrerande!
Imorgon kanske...jag håller hopp om morgondagen...

Tankarna snurrar

Fortfarande inget plus på stickan. Kommer säkert imorrn..men jag börjar bli lite nervig får jag nog säga...
Jag gråter numera för minsta lilla. Kan vara nåt på tv, en fin utsikt ja vad som. Jag gråter inte över att jag inte kan få barn. Jag vill nog inte inse att det är så. Jag gör allt för att inte inse det helt plötsligt. Jag har lust att berätta för alla jag möter att jag inte kan få barn, så att jag själv ska förstå att det är sant. "Du kan få barn" tänker ni nu, "snart är det din tur". Men om det inte stämmer då? Tänk om jag inte kan få barn, kommer jag att adoptera då? Skulle absolut inte ha några problem att älska det barnet - jag älskar alla barn, men skulle jag orka gå igenom processen? Skulle D? Usch det är så många tankar som kommer när det närmar sig återläggning (om jag nu kan få min förbannade ägglossning). Jag vill så gärna...

Stressad, ledsen och arg

Nu är jag megastressad i mitt inrekan jag lova. Jag far omkring här hemma som en duracellkanin och städar, går snabba powerwalks med hundarna, målar saker, tvättar, diskar, möblerar, byter gardiner hejvilt
- För faan kan du sätta dig ner och räkna till 10, vrålar D.
Men det går inte. Jag orkar inte tänka på allt.
Jag gråter för allt oxå. Kan knappt titta på lilla M utan att få tårar i ögonen. Det värker i en mosters hjärta av oändlig kärlek och smärta över att jag inte har någon så fin. Jag kan inte tänka på massakern i Oslo. Vill inte se fler bilder på små undernärda barn som svälter. För jag går sönder då. Jag önskar att jag kunde hjälpa allt och alla. Men det går inte...
Arg är jag också. Mest när det inte blir som jag tänkt mig. Jag vill så gärna kunna kontrollera allt i min omvärld och vill att allt ska vara perfekt. Jag kan inte få barn och det går inte att göra något åt, går inte att kontrollera. Men att klippa gräsmattan i perfekta raka linjer - det kan jag kontrollera. Hör ni hur jag håller på? Är ni också såhär?

Fortfarande inget plus på ägglossningsstickan. Men det är bara dag 17 och brukar ha runt dag 20 så..

Nu väntar jag på smiley gubben!

Jahopp då håller man på och kissar på stickor igen då och väntar på att en glad gubbe ska visa sig... Det har den inte gjort än men brukar ju ha ganska så sen ägglossning.. Å sen ska lilla eskimån placeras in och sen är det bara att vänta och be och hoppas att det är vår tur...

Vet inte riktigt hur det känns denna gång...Man hoppas ju självklart alltid men hoppet är längre inte lika stort och jag vet inte hur högt fallet kommer att bli. Jag är väldigt känslig just nu och gråter för typ ingenting. Gråter för allt elände i världen, gråter för H som förlorade lilla L och lite av sitt hopp, gråter för banala tv-program...ja för allt egentligen..
Igår låg lilla M på min mage och myste och han tittade mig i ögonen och pillade mig i ansiktet och lutade sitt huvud ner mot mitt...då kom tårarna direkt...Han är så fin och jag älskar honom såå. Han och hans mamma är mina största stöd  <3 Ni är lycka för mig <3

Imorrn börjar helvetet igen..

Kanske överdriver jag en smula men det är imorrn som den andra verkligheten till liv tar över och alla tankar riktas åter mot ivf. Tankarna smög sig på redan förra veckan och gjorde den här veckan lite sorglig. De flesta tror att man ser fram emot varje insättning och behandling och det är det ju säkert många som gör. Jag också på ett sätt. Men mest tycker jag bara att det är oerhört jobbigt. Och sorgligt. Varje gång som det misslyckas dör en liten bit av mig och hoppet försvinner mer och mer. Tredje gången gillt nu. Jag hoppas så...Snälla lilla eskimå i frysen - kan inte du bli mitt barn?
Imorrn måste jag ringa rmc. Sen ska jag kissa på ägglossningsstickor och hoppas på en smilegubbe. Sen ska jag föra in embryot. Och denna gång blir vi fattigare (skiter jag i och för sig i) Sen ska jag våndas i två veckor och leta efter tecken som inte finns.Sen bryter jag ihop. Så brukar det se ut... Men vi måste ju hoppas. Hoppas på att jag i slutet av denna period ringer min fina syster och glatt vrålar att lilla M ska få en kusin...De vore lycka ni <3

Jaja imorrn börjar jag åter arbeta igen. Och får träffa alla små fina! Det är också lycka <3

Överaktivt immunförsvar

Jag har på sistone haft en teori om att mitt immunförsvar gör så att jag inte kan bli gravid. Mitt immunförsvar är så pass bra att det stöter bort föremål som det inte känner igen, typ ett embryo. Ett embryo består ju, som ni vet, av både ägg från kvinnan och spermie från mannen. Min kropp känner inte igen spermien och tycker att det är något som måste stötas bort från kroppen dvs min livmoder hatar saker som den inte känner igen..
Läste en artikel om en kvinna som inte kunde få barn. Till slut tog man något prov (vet någon vad det heter??) som visade att hennes immunförsvar var överaktivt. Hon fick då någon medicin som försvagade hennes immunförsvar innan hon gjorde insättning av embryo. DÅ tog det sig och hon födde sen två tvillingar!
Någon som har erfarenhet av detta eller känner igen det??

Finns inte så mycket att skriva om här just nu. Mitt andra liv pågår för fullt och njuter av det som jag har och älskar.
Men jag tänker på hösten, det gör jag. Vi har ett litet embryo kvar i frysen som vi så innerligt hoppas ska bli vår lilla skrutt. Tredje gången gillt heter det ju! Men så tänker jag på det som väntar om det inte lyckas. Först all smärta, den som gör så ont - smärtan att förlora någon man aldrig haft. Och sen börja med jävlig nässpray som ska tas tre gånger per dag, på exakta tidpunkter, kl 6, 14 och 22. Fy faan vad stressad jag blir av de där tidpunkterna... Och sen sprutor. Jag HATAR sprutor. Men jag lyckas ta på mig själv. För din skull, du som inte finns... Allt detta måste göras. Då känns livet orättvist och hårt och jefligt. Men vem vet, detta kanske resulterar i dig, dig som jag längtar så himla mycket efter och då har det faan varit värd all smärta i hela världen.

Till Lilla M

När jag fick höra om dig första gången så grät jag. Jag grät för att jag skulle bli moster. Jag grät för att din mamma skulle bli en så fin mamma. Jag grät för att jag inte skulle få bli mamma.
Sen tog jag lite avstånd från din mamma, det blev så tungt, men jag tänkte mycket på er.
Sen fick jag veta att du kanske hade nåt fel. Då blev jag så rädd så rädd. Aldrig mer skulle jag ta avstånd från er.
Din mammas mage växte och vi längtade så efter dig. Då fick jag reda på att jag skulle få bli mamma. Sen skulle jag inte det längre. Men under en period träffades du och Lilla bönan, trots att ni inte var födda än och det tyckte jag var så fint.
Sen var jag rädd för hur jag skulle reagera när du kom, det närmade sig fort.
Sen kom du. När jag kom hem till er så kramade jag om din mamma. Sen såg jag dig. Lyfte upp dig. Och det var då du stal mitt hjärta och sen den dagen älskar jag dig så <3 Lilla M du är så fin! <3

Fjäril

Igår satt jag och mamma på hennes altan och pratade när en fjäril plötsligt kom inflygandes. Fjärilen siktade in sig på mig. Flög kring mig. Och jag är ju rädd för de flesta insekter så jag skrek och sprang och hejfaderullan :-) Men fjärilen ville ändå vara nära mig.Mamma och jag funderade över om det betyder nåt när man får besök av en fjäril. Jag fick för mig att det betydde lycka eller nåt liknande. Frågade min fina vän som pratade om att det kunde vara någon från andevärlden eller dylikt. Googlade lite (det gör jag ju med allt) och även där fick jag fram att det var många som såg fjärilar när någon närstående gått bort. Det är deras sätt att tala om att de har det bra. Att de är fria som fjärilen. Lilla bönan har ju varit i mina tankar mycket på sistone så jag undrar om det var han som ville tala om för mig att han har det bra.... Eller så var det bara en fjäril som flög omkring. Ni vet väl vad det betyder när en svart katt korsar gatan? Att han är på väg nånstans.

Två verkligheter - ett liv

Jag har denna blogg där jag skriver om längtan efter barn och allt det innebär med behandlingar. Här kan jag vara ärlig i mina tankar om hur livet känns så jobbigt ibland och ni förstår. För ni går igenom samma sak. Men jag kan också glädjes över de mirakel som sker, som "när storken flyger förbi" på den sjunde embryoöverföringen får ett plus och det visar två små hjärtan på ultraljudet. Och vid senare ultraljud visar det tre små pickande hjärtan då ett embryo delat sig! Mirakel sker, eller vad? Det får en att bli hoppfull...

Men sedan har jag en bilddagbok där mitt "vanliga" liv speglas. För jag är egentligen en lycklig tjej med mycket fint i mitt liv. Skulle jag få en bebis skulle mitt liv vara perfekt! För det är det enda som jag saknar. Jag och D satt ute igår och pratade om hur mycket fint vi har i våra liv. Vi har varandra, ett hus vi älskar, två fina hundar och nära och kära som förgyller våra liv. Den kärlek jag och D delar är så stor! Så livet är nästan perfekt.

Så  i min ena verklighet är jag lycklig över allt fint jag har. I den andra verkligheten gråter jag över det som jag längtar så innerligt efter. Dessa två verkligheter bildar ett liv. Och just nu orkar jag bara med en verklighet i taget. Jag väljer denna sommar mitt "vanliga" liv och så tar jag tag i den lika verkliga andra verkligheten i höst. Ja så gör vi...

VILL HA BARN

Köpte mig en bok som jag börjat läsa och som beskriver precis hur jag känner. För det är svårt att förklara för nära och kära vad man känner och tänker när man så gärna vill ha en liten bebis men inte lyckas. Boken heter "Vill ha barn" och är skriven av Kerstin Fredholm och Ingela Johansson Rosander. Ingela lyckades bli med barn på åttonde ivf-försöket.

De skriver om kvinnors och mäns sätt att sörja när det misslyckas. Kvinnan blir vansinnigt ledsen och otröstlig. Mannen blir också ledsen men kanske mest orolig för sin kvinna. Han längtar i och för sig lika mycket efter barn (sid.16). Detta stämmer så väl in på oss. D.s hjärta brister när han ser mig ledsen och försöker skydda mig från saker som jag ska bli ledsen av. Men det går tyvärr inte att skydda mig, jag tänker och känner alldeles för mycket och behöver prata om det med någon. Så jag har valt min fina lillasyster. För hon vet precis vad hon ska säga, fast det vet hon inte själv. Men hennes ord tröstar ALLTID <3

Sedan ilskan. Jag har pratat med min finaste kollega om ilska. Att jag känner mig arg. I boken menar de att barnlösheten leder till en livskris eftersom man ständigt pendlar mellan hopp och förtvivlan. De vanligaste symptomen hos både kvinnan och mannen är ilska, isolering, skuld och depression. att befinna sig i en kris innebär att förlora kontroll och då är vrede en vanlig reaktion. 

Man tänker även på detta hela tiden. Så man är stressad jämt. "Tänk på nåt annat" "Gör nåt annat" säger folk omkring men det går inte. Dessa tankar tar upp ALL tid. Att höja livskvalitén  under utredning och behandling är inte ett rimligt mål. Snarare handlar det om att inte förlora livskvalitén och att härda ut. Och det är precis vad jag gör just nu. Härdar ut. Så förlåt för att jag inte orkar göra en massa saker eller träffa en massa folk. Det är för jobbigt just nu...men jag härdar ut.

Rädslan för döden

Läste Malin Wollins mamablogg och hennes ständiga rädsla för döden efter missfallet och känner igen mig väldigt mycket.

Precis efter att jag fått utomkvedshavandeskapet så blev jag så rädd för döden. För det blev så uppenbart på nåt vis. Att vad som helst kan hända. Till och med det jävligaste. För när man inte kan bli gravid och så blir man det och så fastnar den i äggledaren...då känns det som att vad som helst kan hända. Och då blev jag så rädd att jag skulle dö. Rädd att bli kidnappad. eller att det skulle bli inbrott och att jag skulle råka bli mördad. Men mest av allt var jag rädd att D skulle dö. Så fort han inte svarade i mobilen blev jag först arg. Och sen så otroligt rädd att han var död och jag lämnad kvar. Dessa tankar har idag bleknat men finns kvar. Och så dog lilla L och allt i livet blev så orättvist och jävligt igen. Jag försöker att inte låta sorgen och rädslan ta över. Men så tänker jag på att jag kunde haft en månads liten bebis just nu. Och det gör jävligt ont.

Jag kan inte hjälpa det...

men jag tänker på dig hela tiden... <3

Lite frågor...

Först och främst: Tack alla ni som bloggar om barnlöshet. Ni ger mig enormt mycket styrka både genom att ge mig fina kommentarer på min blogg men också i era fina inlägg om livet och om det vi alla önskar oss allra mest! Sen jag började blogga har jag fått så mycket styrka och hopp, tack vare er <3

Ni vet ju oxå allt :-) så här kommer några frågor ni kanske kan svara på:

• Av rmc i linköping får vi två gratisförsök, vi har gjort ett ivf och ett fet. Räknas det som två försök eller menar de två ivf?
• Har upptäckt skillnad på embryo och blastocyst, långtids- och korttidsodling. Vad är skillanden och vad avgör vilket man får?
• Vid ivf fick jag progesteron men inte när jag gjorde fet vid naturlig cykel. Kan man inte få progesteron vid naturlig cykel som hjälp på traven? 

 Hmm hade säkert fler undringar men har glömt dem nu..

Återigen, tack för att ni finns! (Fast jag önskar att ni inte gjorde det och att vi alla kunde få nosa på våra små bebisar just nu...)

Min lillasyster

Var inne på en blogg och läste om en liten ledsen finurla som hade en syster som inte brydde sig ett dugg om henne. Jag tyckte så synd om henne så jag grät. Hon hade skrivit såhär (hoppas det är okej att jag citerar ett stycke från dig):

Det var där det hela började... att ha en syster som bryr sig -för jag var inne på en blogg som hade en syster som grät med henne. Fin syster har du - var rädd om henne!

 Det var min blogg hon hade läst, jag var tvungen att fråga, för det slog mig att min syster verkligen är den finaste och jag lovar att alltid vara rädd om henne!

När jag var fyra år skulle jag och min bror få ett till syskon. Jag önskade mig så mycket att det skulle bli en flicka. Och det blev det! Den sötaste lilla flicka ni kan tänka er. Min lillasyster. Och jag har älskat henne sen första gången jag såg henne!

Idag är hon mamma. Den finaste mamma jag kan tänka mig. Med den finaste sonen som finns! Och hon stöttar mig, gråter med mig, peppar mig, älskar mig och får mig ALLTID att skratta... Och låter mig mysa med lilla M så mycket jag vill :-)

Som sagt; den finaste syster man kan ha och jag ska alltid vara rädd om henne!

LILLASYSTER, JAG ÄLSKAR DIG!

Lilla bönan

Jag kunde ha varit mamma nu. Det slog mig precis! Lilla bönan som förlorades i och med utomkvedet kunde ha varit mitt barn nu. Vårt barn! Kunde hetat Stellan. Men det hade han ju aldrig fått för D.
Men ändå, jag kunde ha varit mamma och D kunde ha varit pappa och mitt liv hade kunnat vara annorlunda. Lyckligare. En bit fattas. En stor bit. 

Jag känner mig rent ut sagt värdelös ibland. För att jag inte kan få barn. Det är ju meningen med livet. Varför finns jag om jag sen bara en dag ska dö och kvar finns inget? Jag vet att man inte ska tänka så här men det gör jag ibland. Men å andra sidan kanske jag finns för att en dag rädda ett barn. Inte mitt barn men ett barn. Ett barn som någonstans i världen finns som inte har någon mamma. Är det meningen med mitt liv?

Vilka tankar man har...
Men jag är inte så olycklig som det låter. Jag är egentligen ganska lycklig trots allt. Men jag saknar...Saknar nån jag egentligen aldrig haft...  Lilla bönan...

Tillbaka i verkligheten...

Precis så känns det just nu. Som om jag har fått tillbaks mitt liv ett tag. Mitt liv utanför barnlöshetsbubblan. För nu händer inget med det förrän i augusti och då kan jag få vara bara jag.

När jag är inne i behandling och väntar på ägglossning, ruvar, får minus, väntar på nästa behandling och så vidare och så vidare, då är inte jag jag. Jag fungerar inte då. Jag blir en eremit och vill inte träffa nån. Inte prata med nån. Inte göra nåt... För jag vill inte påminnas om den verkliga världen. Jag har bara ivf på tankarna och struntar blankt faan i allt som inte rör barnlöshetsskiten. Det enda som betyder nåt då är om det kommer att var positivt på stickan och alla tankar och känslor handlar om barn. Jag önskar hela tiden att jag ska var gravid. Tänker hela tiden på hur det kommer vara att vara gravid. Att ha barn. Vad jag ska köpa för kläder till bebisen. Namn. Vagnar. Vilka mammakläder jag behöver. Så ni förstår nog att jag inte bryr mig om nåt annat. Men så visar sig minuset och hela min värld, eller det jag tror ska bli min värld, försvinner rakt under mina fötter och kvar finns ingenting.

Men sen, kommer jag tillbaks till den riktiga världen, verkligheten. Och där har jag D och våra fina hundar. Mitt hus och min underbara trädgård. Mamma och pappa. Storebror och lillasyster. Lilla M, mosters fina lilla M.  Det som betyder något, nu. Och då känns det som om jag är tillbaka. I augusti är jag tillbaks i min bubbla. Men nu är det sommar. Och jag är tillbaka. Tillbaka i verkligheten

Väntan. Igen.

Jaha, ringde rmc förut och meddelade resultatet. Var någon ny sköterska som svarade och hon var inte lika trevlig som A som brukar svara är. A är så empatisk. Det låter som att hon blir lika ledsen som jag när det misslyckats. Fint av henne tycker jag. Anyway, Nu börjar väntan igen. Vänta till augusti för att då sätta in det enda lilla embryo som ligger kvar. Hoppas att det är meningen att det är du som ska bli mitt älskade barn!
På nåt sätt är jag inte så depp som jag trodde att jag skulle vara. Ett av hjärtegullen på förskolan sa såhär till mig (hon är 4 år)
- Du har inga barn, sa hon.
- Näe det har jag inte svarade jag.
- En del får barn och en del får inga, sa hon, men det gör inget för du har ju som tur är alla oss!
Så sant lilla vackra barn, så sant.

Jag tänker i allafall var stark. Jag har ju så mycket fint i mitt liv. 
Och sen i augusti tar vi nya tag! Men först, njuter vi av sommaren!

"If your’e going through hell, keep going” (Winston Churchill)

Testet var ju såklart negativt. Det visste jag ju egentligen. Men hoppet lever ju fortfarande ändå. Det är jag glad för. Att lilla M och lillasyster håller tummarna för mig värmer och stärker mig såå otroligt. Jag ser på lilla M som är så fantastiskt fin och jag ser hans mamma som är så fantastiskt fin och den kärleken som jag ser i deras ögon när de ser på varann, den, DEN gör det värt att kämpa vidare för att en dag få uppleva det. Så jag går genom helvetet, men jag går åtminstone.

Testdag

Idag var det testdag, på ruvardag 15. Ja ni kan ju själva gissa resultatet. NEGATIVT! Besvikelsen finns där men jag orkar knappt bry mig om den. För jag hatar den och jag hatar att den ska få förstöra mitt annars så underbara liv. Jag vill vara glad. Ingen bitter negativ människa. Men jag förvandlas till det, sakta men säkert. Men som sagt: snart orkar jag inte bry mig längre. Men det vet jag ju att jag gör ändå.

Som jag sa så kissade jag ju på stickan imorse. Negativt såklart. Hade inte köpt något clearblue utan använde en sån där billigt sticka, hade ju en kvar hemma. Efter att jag använt den så stoppade jag tillbaks den i förpackningen. Men sen när jag skulle slänga sticka så tänkte jag "Jag tittar en sista gång". Och då var det något lila där. Inget streck direkt men jag reagerade ändå. Men jag tror att eftersom jag knölade ihop stickan så färgade teststrecket av sig. Men ändå, jag blev osäker. Så bad D att köpa med ett nytt test hem, ett clearblue, som jag ska ta imorrn... Är det det här som menas med att hoppet är det sista som lämnar människan?? För visst hänger jag ju på en skör tråd av hopp. Det är nästintill patetiskt juu...

Testdag imorgon

Imorgon är det dags att ta det där jävla graviditetstestet igen. Min värsta fiende just nu. Jag hatar att få ett minus, det är som att få ett mycket hårt slag i ansiktet varje gång. Trots att jag vet att det kommer att bli minus, då jag har tjuvtestat dag 10 och fått mens dag 11, så gör minuset, slaget, lika ont ändå. Jag hatar det. Hatar hatar HATAR!!!

IVF var ju liksom sista utvägen. Varför varför varför vill du inte fästa dig? Varför vill du inte stanna kvar hos mig? Hur många försök orkar man egentligen. Jag har "bara" gjort ett IVF och ett FET och känner att jag inte orkar bli besviken mer. Och om jag inte försöker så blir jag heller inte besviken..Eller jo det blir jag ju; hela livet kommer jag att vara besviken om jag inte får barn! Det enda jag önskar mig är ett litet barn. Jag kan bo i en liten hydda bara jag får en liten pluttis att älska.

Usch säger jag bara.

Håll tummarna imorrn är ni snälla. Kanske lite extra hårt?

Så ledsen...

...över att ännu en gång inte få bli mamma.
Igår: Kände på mig att mensen skulle komma som sagt. Tittade efter flera gånger under dagen. Gick på toan "puuh ingen mens" Men så rann det till och jag sa till D "neeej nu fick jag mens" Torkade mig och där fanns lite rosabrunt (På natten sen kom blodet). Blev så otroligt arg. Höll på med maten så jag vispade moset argsint, kastade fram tallrikarna på bordet och satte mig förbannad för att äta. Hann bara dela maten och sen började jag gråta hysteriskt. Allt bara brast ännu en gång. Tre stycken som skulle blivit någon har jag förlorat. Tre stycken som jag kunde ha fått bli mamma till. Det gör så otroligt ont i mitt hjärta. För jag tror inte att jag nånsin kommer att få bli mamma. Tyvärr. Jag tror inte på det längre.
Som tur var kom lillasyster så jag fick gråta ut med henne. Skönt att ha någon att få vara bitter med. Trots att lillasyster inte låter mig vara alltför bitter. Hon vill ha hoppet kvar. Vill att jag ska ha hoppet kvar. Vill nog inte se sin storasyster så ledsen...

Och jag ska försöka. Att inte vara alltför ledsen. Och när jag blir det så ska jag tänka på mina finaste i livet: D, lillasyster och lilla M <3

Mens...

...och jag bryter ihop totalt.

Ruvardag 10, testade negativt

Varför varför varför skulle jag ta ett test? Faan nu försvann allt mitt hopp...
Hade nåt sånt där billigt test hemma och tänkte "Why not?" Så dumt tänkt av mig för nu blev jag nedstämd. Men så läser jag på alla era bloggar och ser att det är fler som testat på dag 10 och då har det varit negativt men sedan på testdagen har ni plussat..Hoppas att så är fallet för mig med!

Sedan är det ju faktisk så att de har satt ett datum för testdag av en anledning. Och man ska inte testa med ett sånt där billigt utan clerblue. Och man ska testa på morgonurin och inte blaskigt kvällskiss! Så jag har begått tre misstag men på testdagen ska det göras ordentligt, nämligen:

• Datumet ska var den 9:e juni
• Det ska var ett hederligt clearblue
• Det ska vara morgonurin

Och resultatet ska vara ett stort fet plus! Eller hur??? 

Ruvardag 10

Fortfarande ingen mens. Det första jag gjorde när jag vaknade var att känna efter. Men nej, den hade inte kommit och det lilla hopp jag har finns kvar.
Men jag tycker allt att det känns i äggstockarna..men det kan likväl vara inbillning...

Nu börjar tankarna på om man ska tjuvtesta lite i förtid... Men det törs jag nog inte. Vet ju hur besvikelsen smärtar i hela kroppen när testen lyser med sitt stora feta minus. Det värsta jag vet. Tänk att få testa positivt. Tänk hur många gånger jag tänkt att det ska vara positivt och funderat över hur jag ska leverera resultat till D.
- Du ska bli pappa!
- Vi ska ha barn!
- Jag är gravid!
- Säg hej till vår bebis!
Kommer jag nånsin att få använda någon av dessa fraser??

HOPPAS...

Ruvardag 9

Det känns i hela kroppen. Som att mensen är på gång. Som att det "rinner till" hela tiden. Men när jag torkar mig så finns där inget blod. Än...
Man letar ju hela tiden efter tecken och läser vad andra haft för symptom. Bara man hittar ett liknande symptom med någon som faktiskt blivit gravid så kanske jag också är det? Som om allt hänger på symptomen på nåt vis... Behöver jag säga att man blir galen?? Vilken stress och vilken press och vilket helvete det är att vänta...Vänta på domen om hur livet ska bli på nåt vis...

Jag vill så gärna...

Orolig...

Ruvardag 8 är snart tillända. Skönt! Men magen värker litegrann och jag känner mig så jävla nervig. Rastlös. Orolig. Har städat härhemma för det gör jag när jag är stressad. Imorrn kanske allt hopp är borta igen och det orkar jag inte. Vill inte bryta ihop, vill inte vara ledsen. Snälla mens kom inte inatt. Försvinn!!

Lilla bönan

Lilla bönan skulle bli mitt första barn. Lilla bönan växte i mig...
Vi har försökt få barn i cirka 4 år. När inget hände sökte vi hjälp på rmc. Inga fel hittades och jag fick hormonstöd. Det hjälpte inte.
Sommaren 2010 berättar min lillasyster för mig att hon ska ha barn och det blir en chock för mig. Som tur är står vi varandra så nära så efter att chocken lagt sig kunde vi stötta varandra. En dag börjar jag få små blödningar som pågår i ungefär en vecka. Jag tänker att jag kanske kan vara gravid, hoppas det men vågar inte köpa ett gravtest, hatar när det visar negativt gång på gång. En dag får jag jättont i magen och ringer lillasyster som följer med upp till akuten. Där tar de ett gravtest och berättar att jag är gravid, men de ska göra ultraljud för att se om allt är som det ska. Men den lyckan när jag fick höra att jag var gravid. Jag vände mig om mot min fina syster och så log vi stort båda två. Är det sant? Är vi båda gravida samtidigt! Sedan får vi sitta i flera timmar och vänta på ultraljudet och jag är så glad. Vi vet att något kan vara fel men vad är risken för det liksom...Jag har ju lyckats bli gravid på egen hand varför skulle något vara fel då, hur stor är den risken? Stor visar det sig. När läkaren kommer och gör ultraljudet ser jag direkt i hennes ansikte att något är fel..På ultraljudet får jag se min lilla böna och hjärtat som tickar..Men bönan ligger inte i livmodern utan har fastnat i ena äggledare...Sedan bryter jag ihop totalt, faller... Tack fina lillasyster för att du finns <3

Sen kommer mörkret… när bönan inte skulle få leva längre... det var så sorgligt och det gjorde så ont… Lilla bönan <3

Väntan är värst

Denna eviga väntan hela tiden. Man väntar på att få komma på behandling. Man väntar på ägglossning. Man väntar på att få ta graviditetstest. Man väntar på ett glatt besked. Väntan, väntan, väntan. Man väntar inte på mensen dock. Men lik faan kommer den till slut.

Att vänta är olidligt. Man går på toaletten konstant för att se efter om det har kommit mens, man känner efter hela tiden - molar det i magen som vid mens? eller molar det som om någon växer därinne?

Vid fösta IVF försöket var jag så positiv. IVF känns ju liksom som sista utvägen och när det inte tog sig så raserades allt. Allt hopp bara försvann. Nu hoppas jag igen. Känns som att chansen är större andra gången på nåt sätt. Då är det ju mer naturligt. Och min kropp har ju varit gravid förut trots att den satte sig fel. Åh hoppas hoppas....

Väntan är olidlig...

Ruvardag 8 IVF 2 FET

Skapade mig en blogg för att kunna få stöd från er andra mammor utan barn. Läser många bloggar för det är så skönt att få stöd och inse att det finns fler som längtar så oerhört efter ett litet knyte.

Jag har alltid älskat barn, varav mitt val av yrke som förskollärare, men har alltid känt en oro över att kanske inte kunna få barn. En känsla som legat och gnagt, som kanske de flesta kvinnor har? För fyra år sedan bestämde vi oss, jag och D, att det var dags att göra vår familj större. Men mensen fortsatte att komma och oron blev större och större. Vi tog kontakt med rmc i linköping och hoppades att det skulle lösa sig fort. Inga förklaringar till barnlösheten hittades och vi fick hormonstöd med mera. Inget hjälpte. Sommaren 2010 hade jag lyckats bli gravid utan hjälp från rmc men det slutade med ett utomkved. Vi började med IVF, eller rättare sagt ICSI, men det gick inte vägen. Två embryon frös vi ner och nu ruvar jag på ett av dem och hoppas allt vad jag kan.

Som sagt, ruvardag 8, och jag letar hela tiden efter tecken. Är jag mer trött? Hungrig? Mår jag lite illa? Känner jag mig yrslig? Klämmer på brösten för att känna om det ömmar...Ni vet va? Känner igen er? Vill bara att testdagen ska vara här, ska testa 9:e juni. Hoppas hoppas hoppas...

Lilla bönan